Det ingen ser, det ingen vet.

De blödande såren i min själ är osynliga för blotta ögat. De lämnar fotavtryck av mina klackar, där jag tar mig mellan soffan och bordet med spriten, men det är ingen som ser.
    Dunk-dunk-dunk. Swedish house maffia flödar ut ur högtalarna och får igång festen. Alla hoppar, skrattar och ser ut som spratteldockor. Alkoholen rinner ner i deras strupar och pumpar upp stämningen ännu mer. Men inte för mig.
   Jag halsar ur flaskan med vodka. 
   Du sjunger högt: "Birra, birra, bärs, bärs, bärs" och hänger på ditt nästa offer medan ölen rinner ned från din haka. Snart har du trasat sönder henne också.
   "Kom och dansa med mig", väser en svettig ölstinkande kille i mitt öra samtidigt som han vinglar till och häller halva ölglaset i soffkudden bredvid mig.
   Jag skakar bestämt på huvudet och sveper tequilan i shotglaset. Killen rycker nonchalant på axlarna och vinglar vidare.
   En gång var det jag där ute på golvet, skuttandes, hoppandes, glädjerusande och ovetande. Det var då. Nu saltar jag i såren med sprit och låter dem blöda.
   Du frågade om jag ville ta luft. Du frågade mig om jag ville. Du trodde nej betydde ja.
   I soffan sitter ett spöke, jag. Ett ihåligt skal av vad som varit, men det är det ingen som ser. De blödande såren i min själ kommer inte läka. De blödande såren som du gjorde med våld i min själ är för evigt inristade i mitt kött. Det osynliga du tog ifrån mig på fyllan med våld, det är det ingen som ser. Det är det ingen som vet. Bara jag.

Svart och vitt

Allt, allt är svart och vitt.
Sortera, välja bort, ta in.
Inne eller ute.
Främling eller vän.

Du dömde.
Du valde.
Jag är ute.
Jag är främling.

Johan och Sofia för evigt

Ingen hade kallat honom galen förut.
Johan var crazy in love. Det kunde han gå med. Hjärtat gjorde en 360 vid synen av Sofia. Allt sådant klyschigt, alltså sådant han inte trott på förrän nu.

Fyra veckor och fem dagar hade de träffats. Sedan hon dragit sig ur.
"Snälla, ring inte mig. Du kan inte ringa tjugo gånger om dagen", hade hon sagt. "Det är bäst såhär. Du kommer hitta någon annan."

Johan satt kvar ensam på restaurangen funderandes. Sedan slog det honom. Hon ville inte höra kärleksförklaringen verbalt. Genial idé, berömde han sig själv. Hade inte Alex Schulman skrivit en kärleksförklaring till sin fru, en hel bok, tänkte han. Jovisst, det var glasklart vad han skulle göra nu. Sofia skulle få en kärleksförklaring skriftligt.

Vad än Johan tagit sig an i livet gjorde han det till hundra procent. Därför började han  redan nästa dag och struntade i att gå till jobbet. Följde efter henne på avstånd antecknades, satt på en bänk utanför hennes arbete där han kunde se henne gå omkring därinne. Efter en timme hade han skrivit ner tjugo sidor research om Sofia. Genial idé, tänkte han igen när han tjuvlyssnade på en samtal Sofia hade med sin chef genom fönsterventilen.
"Johan, det här måste få ett slut. Ser du inte hur det här ser ut i andras ögon?", sa hon. Hon hade upptäckt honom sittande i hennes port bakom en cykel och fått ett utbrott.
"Jag skriver en bok, om dig", svarade Johan och höll upp anteckningsblocket.
"Du är ju galen. Om du inte lägger av ringer jag polisen". Hennes klackar hade ekat i porten medan hon sprang uppför trapporna.
Galen, ingen hade kallat honom det förut. Sofia överdrev, tyckte han. Skrivandet var en process och fyllt av motgångar. Det hade han läst på en skrivblogg. En dag skulle hon förstå när boken kom ut. Det var de två för evigt.

(Skrivpuffutmaning: Skriv om en ide)

Snabbare än snabbast

Jag ska bli som ett TGV och skriva manuset snabbare än snabbast.
Jag ska slå världsrekord och skriva klart allt på en dag.
Jag ska bli antagen på förlag innan boken är klar och manuset ivägskickat.
Jag ska slå försäljningsrekord redan innan boken hamnat i bokhandeln.
Jag ska..
Men inte idag.

(Skriv om att göra något snabbare)

Hopp

En strimma av hopp,
rinner sakta,
fortplantar sig,
fyller mina vener,
fyller mina lungor,
fyller min kropp,

känslan är oslagbar

(skrivpuff utmaning: skriv om något oslagbart)

Borg

Kroppen är själens borg.
Den klär jag efter humör med utsmyckningar.

Själen är tankarnas borg.
Den behöver inga kläder.

Vad du vill

"Du får vad du vill"
Den andra skakade på huvudet.
"Jag har allt! Pengar, fastigheter, mark, bilar, vad vill du ha? Något måste du vilja ha, jag skriver ut en check på en miljon, Blir det bra?"
Den andra skakade åter igen på huvudet.
"Snälla, något måste du vilja ha"
Den andra skakde på huvudet.
"Jag vill inte dö, kan du inte ta någon annan?"
Den andra skakade på huvudet.

(Skrivpuff: skriv om en muta)

Oförstört IV

fortsättning från tidigare puffar...

Marken skakade och skräcken kröp uppför ryggen på honom för varje vibration. Håll huvudet kallt, intalade han sig.
Han blinkade flera gånger. Såg han i syn eller flyttade sig träden på sig som om det banade väg för något eller någon. Framför honom drog ett stort träd upp rötterna och vaggade åt sidan. Han drog efter andan.
En liten flicka stod framför honom och log. Var det hon som gjorde så att marken skakade?
"Hej". Flickan log och tittade på honom.
"Hej"
"Jag är Sandra, vem är du?"
Han harklade sig. "Tom, eh, jag heter Tom"
"Vad gör du här?"
Han rynkade pannan. "Det vet jag inte".
Flickan skrattade rått. Han överraskades av den otäcka tonen.
"Det vet jag"
Den vänliga blicken var borta och ersattes av något djuriskt medan en skimrande spetsig sak flög fram bakom hennes rygg.

Kvinnan stod på ett berg längre bort och betraktade scenen. Hon var nöjd, flickan var nöjd och mannen hade fått sitt äventyr, även om det var hans sista. Hon gäspade innan tog upp mobilen för att ringa nästa kund på listan.

(Skrivpuff utmaning: skriv om något som skimrar)

Oförstört III

Fortsättning från tidigare puff: Oförstört I och Oförstört II.

Han stod kvar ensam. Landskapet framför honom tycktes oändligt, vart skulle han ta vägen? Skogar av träd han aldrig sett förut sträckte sig i ett oregelbundet mönster och det syntes inga stigar mellan stammarna. Vid fötterna växte något som liknade en blandning mellan mossa och gräs, med pyttesmå regnbågsfärgade blommor.

Han slöt ögonen för att kunna koncentrera sig. Rubriken hade lytt: ”Är du trött på ditt meningslösa liv? Ring oss”. Ja, det var han och det var därför han tagit kontakt med kvinnan som ledde till att han hamnade här.

Visa mig värdig, tänkte han, vad innebär det?

Mer hann han inte tänka förrän solen gick i moln och marken började vibrera. Något eller någon var på väg hitåt förstod han. Han trevade i jackfickan efter kniven hon gett honom.

(Dagens tema: skriv om en rubrik)

Oförstört del II

Fortsättning på skrivpuff från igår: Oförstört

Han var hänförd och chockad, men fick fram: ”Vad händer nu?”

Hon betraktade honom allvarligt och de blå ögonen flammade upp. ”Nu vet du, nu har du sett och ingenting kommer bli sig likt. Du kan aldrig mer återvända”.

Han betraktade landskapet. Solskenet värmde med en styrka han aldrig känt förut, luften dansade omkring, allt var oförstört. ”Är det…?”

Hon log. ”Ja, det här är den bortglömda trädgården”.

”Är jag död?”

”Vad tror du själv?”

Han nickade svagt. "Vad gör jag nu?"
Hennes hand kallnade, leendet försvann och flamman falnade i ögonen på henne. "Du måste visa dig värdig"
Hon släppte hans hand och tog några steg ifrån honom. "Det här är din prövotid, din chans att stanna kvar här, eller..." Ögonen brann igen.
Han svalde hårt. "Men vad ska jag göra?"
"Visa dig värdig" Hon la huvudet på sned, log svagt innan hon suddades ut och försvann.

(Tema: skriv om en prövning)

Oförstört

Hon förde fingret till läpparna för att visa att han skulle vara tyst. "Sssh, kom", viskade hon. Orden flöt i böljande vågor in i örat på honom. Musik, hennes röst var musik. Ögonen glödde där hon stod i dörröppningen. Hur kunde en dödlig varelse ha sådana ögon undrade han. Hon tog hans hand, la kinden mot hans och viskade i hans öra: "Blunda, du får inte titta".
Han nickade lydigt och gjorde som hon sa. Han knep ihop ögonen hårt för att inte förstöra något.
Hon drog honom varsamt framåt. Luften, den blev plötsligt ren när han tagit några steg framåt. En doft, en eufori av dofter han inte känt förut. Det var nytt, som något oförstört.
Hon fnissade bredvid honom. "Öppna ögonen nu".
Han öppnade dem och bländades av synen.
Hon tryckte hans hand. "Nu vet du också". Hon förde åter fingret till läpparna för att visa att han skulle vara tyst.

(Tema: skriv om en invigning)

Allt det andra

På väggen hängde tavlorna i rad, Monet, Renoir, Pisarro, impressionister. Hon älskade de var och en för deras känsla att lämna bort detaljerna och för att de fångade ögonblick.
Blicken vändes till händerna i hennes knät. De var fårade, slitna och beniga efter åldern. Hon suckade djupt medan hon betraktade Renoirs målning från den vita kudden.
Vi är lika du och jag, ingen undrar om detaljer hos mig heller, de ser bara helheten, sa hon tyst flickan på bilden.
Hon vred på ringen med smaragden på. Hon hade byggt ett imperiet, blivit förmögen, haft tillfälliga älskare och gjort en raketkarriär. Andra hade avundas henne och velat bli som henne. Lungorna brände vid varje andetag, det är nära nu visste hon.
Allt det där är ytligt, viskade hon till tavlan. Med handen på magen slöt hon ögonen. Allt jag ville ha var ett barn. Allt det andra spelar ingen roll, blev hennes sista tanke innan hon somnade i en evig sömn.

(Tema: skriv om en förmögenhet)

Glasburken

Jag sitter i en glasburk. Folk talar till mig men det är från distans. Vad är verkligt och vad är fantasi?
Det vet jag inte.
Jag sover härinne, en evig sömn. Saker passerar mig, jag nickar och noterar. Händer det på riktigt?
Det vet jag inte.
Jag sover och hoppas på att någon en dag slår sönder glaset. Den dagen kommer jag vakna, känna frisk luft och komma ut i verkligheten. När blir det?
Det vet jag inte.

(Tema: skriv om att väcka)

Ansträng dig lite

"Försök nu"

"Jag gör ju det"

"Men, ordentligt sa jag"

"Jag försöker ju"

"Inte bra nog tydligen, kom igen nu"

Flickan hoppade upp, tog tag i repet och gled ner igen. Hon stampade i mattan. "Det går inte"

"Om vi kommer sist i tävlingen är det ditt fel" Pojken klättrade vant uppför linan, nuddade taket och hoppade ner igen. "Se. Det var väl inte så svårt"

"Inte för dig, ja"

(Tema: skriv om att försöka

Eldtunga

Solen utgjorde en skarp kontrakt mot de lilabruna bergen. Nedanför följde en slingrande orm av skog med tallar och granar, en urskog. Mörkret hade fallit ned och talat om för alla att det var dags att sova nu. De flesta låg i varma sängar och det hade hon också lust med. Med fiender i hälarna var det inget alternativ.
Eldtunga stack ner fingrar i mossan och luktade sedan på dem. Nigraer hade gått här för inte länge sedan, tänkte hon. De var på väg mot havet, vilket betydde att de följt hennes villospår. Hon spetsade örat och lyssnade. Tystnad.
Hon slöt ögonen och försökte få kontakt. Ilskan blixtrade till i ögonen när hon åter slog upp dem. Ännu ett bortkastat försök. Vad var det som hade skett? Varför fick hon inte tag i dem? Om hon bara kunde kontakt Mästaren kunde de beskydda henne från Nigraerna. Oron satte sig på hennes axel och följde med henne när hon rörde sig genom skogen.
De gröna skorna lämnade inga avtryck på marken och den långa svarta manteln dolde hennes sargade ansikte när hon fortsatte sin färd bort från havet. De klarblå ögonen antog en rödaktig ton i mörkret och observerade minsta skugga och rörelse. Eldtunga var tvungen att vara på sin vakt. Om hon kunde ta sig till bergen skulle hon vara säker. Hon stelnade till  när något rörde sig framför henne. För sent förstod hon att hon själv blivit lurad, de hade inte gått på det. En Nigra blottade tänderna i mörkret. Hon snodde runt för att se om hon kunde upptäcka fler.
"Förbannat", väste hon och bet sig i läppen. Snabbt slog hon ihop händerna, rörde munnen och började rita cirklar i luften. De dök upp från alla håll nu.
Besvärjelsen skulle distrahera hennes fiende, men frågan var om det skulle vara tillräckligt?

(Tema: skriv om att observera)

Ihärdig

Backen är lång och jag är kort.
Det gäller att vara ihärdig.

(Tema: skriv om att vara ihärdig)

Meningslöshet

Öka tempot.
Maxfart.
Pang.
Överhettad.
Rykande.
Bromsar.
Minimumfart.
Öka tempot.

Fjärilskotlett

"Tjoho", skrek någon i hallen.
Han vände kotletten i stekpannan.
Yrvädret svepte förbi honom med tjutande läten. Munnen visade de vita tänderna i ett stort leende."Nu har det hänt" Hon hoppade jämnfota upp och ner.
Han började hoppa med henne och tog hennes händer. "Fan vad bra"
Hon stannande. "Visste du redan?" Ögonbrynet höjdes förvånat.
"Du har väl blivit befodrad eller?" Han tvekade.
Ett åskmoln drogs över hennes ansiktet. "Nä, jag fick sparken".  Hon suckade.
Han stammade : "Men varför är du så glad då?"
Solskenet syntes åter i hennes ansikte. "Nu har jag all tid i världen och kan skriva på romanen."
Ett enerverande pipande avbröt samtalet. Fjärilskotletten låg svart och rök ilsket i stekpannan.

Galen diet

"Vad får du äta?"
"Hmm, vänta..." Hon bläddrade bland bladen i häftet. "Inte godis. Inte chips. Inte läsk. Inte choklad.Inte ostbågar. Inte popcorn. Inte dipp. Inte glass...". Hon grimaserade.
"Men herregud, hur ska du kunna överleva?" frågade trettonåringen förskräckt.

Skeptiska Sara

I en etta på Södermalm bodde Skeptiska Sara. För att betala månadshyran levde hon på det hon älskade mest, nämligen att vara skeptisk.
Hon hade gjort sig ett namn genom bloggen, eftersom hon ifrågasatte ALLT och ALLA. På morgonen med kaffekoppen i handen satte hon sig ner, myste i morgonrocken och fingrade på tangenterna. Hon ifrågasatte normal svenssons liv med arbete, familj och villa. Hon bloggade friskt om nyheter, myndigheter, politik, sjukdomar och allt mellan himmel och jord. Det fanns oändligt mycket att vara skeptisk till.
Bloggen var populär och hon hade flera trogna läsare. Det var de som döpt henne till skeptiska Sara. Hon blev lite sur när hon först läst namnet i en kommentar, men insåg sedan att hon gillade det.
För att tillgodose läsarnas behov, försökte hon ständigt hitta nya vinklar så läsarna skulle hänföras och undra. Vissa dagar tog det mer än en arbetsdag att få till ett bra inlägg. Statistikdiagrammet på hennes konto visade så mycket som trehundra läsare och det ökade för varje dag.
Hon insåg förra veckan vart det här skulle bära hän. Hon hade undvikigt det länge nog. Det fanns inget stopp på den snöboll som rullade nerför backen och blev större och större. Det var dags. Med vemod skrevs hon det som skulle bli det sista inlägg.
Det var dags att ifrågasätta Skeptiska Saras egen blogg.

Följ instruktionerna...

Steg ett: Kli i huvudet, en vridning åt höger och en åt vänster SEDAN slå upp boken. Ett tomt blad bläddras fram, RASKT! För långsamt, börja om..
Steg två: En linje dras mellan kvadranten över hypotenusan och roten ur två. Dividera med tjugofyra. Multiplicera med fyrtiotvå. Minus två komma två.  Detta för att komma fram till det gyllene snittet inom tretusensextio sekunder.
Inte FÄRDIG? Börja om..
(I beräkningen tas sedan även medellängden av en mus, diametern av en kanelbulle och phi med. En gnutta sanning och en stor dos lögn smulas sedan ner, observera detta är INKLUSIVE moms)
Huvudet skakas sedan i takt med delirummusik i tvåtakt. Etttusentvåhundratretttioåtta gånger. Exakt. EXAKT menade jag, börja om....
Om du läser detta redan NU, betyder det att du slarvat. Börja om!
(vi reserverar oss för eventuella missbedömningar i instruktioner gällande varan och för eventuella klagomål gällande resultatet eller uteblivet resultat. Instruktionerna ska inte följas utan att en gedigen psykologisk utredning gjorts)

Till dig

När folk frågar mig hur vi träffades, svarar jag alltid "under vattnet". Det låter lustigt, som att jag vore en sjöjungfru och du en skeppsbruten kapten. Det låter som en skröna och saga, men det ät det inte. Det var kärlek från och med då och det är sanningen.

Det var ju jag som trillat överbord från Livets skepp, låg och famlade i det mörka vattnet, när du hittade mig. Din gummihand tog tag i mig, höll mig hårt och tog mig upp till ytan. I din groddräkt var du långt ifrån en sjöjungfru och inte alls lika graciös som en.

Den gången trodde jag att mitt liv var över, luften var slut och att jag inte hade en chans att ta mig upp till ytan. I mitt tunnelseende borde jag kanske ha sett ett svagt lockande ljus, men det gjorde jag inte.
Istället såg jag bara dina gröna ögon och i dem min framtid.

Tolerera dig

Svälja ditt beteende,
Le snällt,
Tryck ner ilskan,

Stäng ute din röst,
Låtsas som det regnar,
Le falskt,

Tolerera,
Tolerera dig,
Ditt beteende,
Din röst,
Dina ord,
Jag försöker...

Helt enkelt

Jag skulle kunna blåsa upp allt det här med pompösa ord, utsvävningar och insvängningar som gör dig helt yr i bollen, men det vill jag inte.
Orden skulle kunna förvrängas till synonymer som gör att de lämnar bestående avtryck, men det har jag ingen lust med.
Meningarna skulle kunna byggas på varandra, bindas ihop och bilda ett unikt eldtunga-mönster, men det kan jag inte.
Alltså... jag är trött helt enkelt.

Vägskälet

Träden tornade upp sig på sidorna om vägen, mörkret fick dem att se mänskliga ut. Skuggorna spelade mig om och om igen ett litet spratt. Jag drog häftigt efter andan, då jag tyckte mig se glödande ögon bakom en trädstam.
   Vägskälet dök upp som av trolleri.
  Åt vänster såg stigen ljus ut. Den lockade mig med fågelkvitter och värme. Stigen var upptrampad. Många hade gått där innan mig, förstod jag. Granarna var planterade i rader, och utgjorde ett nät av ordning och reda. Den doftade ljuvligt, skog, natur på männuiskors vis.
   Åt höger syntes endast få spår av vad som varit en stig. Gräset hade växt sig högt, taggbuskar omslöt den lilla passagen och jag såg inte vart den tog vägen. Den kanske svängde, eller gick rakt fram. Det var svårt att se. De höga tallarna och granarna hade växt sig vilda, det rådde total oordning. Granen närmast vägskälet hade spindelväv på sig och jag ryckte till när en uggla hoade. En kall vind drog från höger, och min hud knottrades.
  Jag kisade ut i mörkret, men blev inte klokare.
  Vilken väg jag skulle ta?
  Jag tog ett djupt andetag och vek av åt höger.
Andras vägar hade aldrig lockat mig, jag vill hitta min egen.

Varför?

Allt gick fort.
En sekund tog det för din knytnäve att träffa min ansike.
Det lät som den träffat en vägg. Något knäcktes. Jag glömmer aldrig ljudet.

Någon skrek bredvid mig, själv var jag tyst. Jag kände inget, allt skedde så fort.
Du sprang iväg, andra sprang med dig. Fotsteg överallt, innan jag blundade.

Någon bredvid mig gapade om blod. Jag öppnade ögonen.
Blod på mina händer. Blod på marken, massa blod.

Då kände jag det, smärtan. En fruktansvärd smärta i näsan, pannan och ena sidan av ansiktet.

Något rann nerför mitt ansikte, hamnade i min mun. Det var blod, mitt eget blod.
Det gjorde verkligen ont nu.
När jag kände med handen, insåg jag att du lyckats öppna ett sår i min panna, skada min näsa och gett mig ett sår vid ögonbrynet. Allt med ett slag, det var bra gjort.

Allt började bli suddigt framför mina ögon. Någon tog emot mig när världen började snurra.
Rädslan hade tagit tag om mig nu. Min strupe snördes åt, gjorde det svårt att andas.

Någon tog min hand, ledde mig iväg.
Chockat förklarade jag om och om igen vad som hänt. De var så många personer där.
Inombords var jag rädd, för dig, för att du skulle komma tillbaka och avsluta det du påbörjat.
Alla rörde sig snabbt, kände på mig överallt, stoppade blodet och gav mig tabletter.
Rösterna viskade runt omkring mig. De stressade rösterna frågade mig vad du haft i handen.
Förbryllade röster frågade om du bara slagit en gång.

De hittade dig aldrig. Du gömde dig. Du behövde aldrig stå till svars.
Du svarade mig aldrig på frågan, varför?

Alarmerande tomt

Den röda lampan blinkade ilsket i kontrollrummet. Han svor tyst för sig själv och torkade svetten ur pannan med en trasa. Sen tryckte han på den stora röda knappen, en siren slog omedelbart igång. Han drog snabbt till sig mikrofonen och gormade:
"Killar, Fyran, Fyran, jag repeterar, helt slut på fyran".
 Han knäppte av radion igen. Duttade lite med trasan i pannan och stirrade på kontrollpanelen framför sig.
Det sprakade i radion och en ilsken röst svarade: "Vad fan Leffe, vi har inte ens fått lunch, vi fyllde ju precis på fyran".
Han suckade och svarade argt: "Det är väl för fan i jag som har slut på kunskap, brassa på nu, för helvete".
Blicken sökte längs staplarna på kontrollpanelen, där rymdes hela hennes hjärna. Minnet, kunskap, inlärning och hela kitet basade han för. Han la två fingrar på halsen. Pulsen var uppe i hundra nu, kände han. Trasan torkade upp några svettdroppar i pannan igen.
Kunskapsluckor hade alla  gröna staplar förutom lucka fyra som var nere på rött. De senaste dagarna hade det tillkommit fem nya kunskapsluckor, och han antog att det här bara var början.
Sakta började stapeln på fyran växa igen. Han andades ut och sa lättat i mikrofonen:
"Tack grabbar"
Den röda lampan släcktes och sirenen tystnade. Han lutade sig tillbaka i stolen. Hennes tentapluggande kommer bli min död, tänkte han trött.

Personligheter

Likt Jekyll och Hyde, har jag olika personligheter.
På arbetet, med blåljus, sirener, höga hastigheter och blod, där är jag lugn, vänlig och bestämd. Jag formar mig efter situationen, och innan vi anländer är jag som ett oskrivet blad. Jag möter skräck, död och sorg metodiskt och vant. När vi är klara, ställer jag åter in mig på noll.

Hemma, med pojkvän, är jag en ragata, dominant och otrevlig. Där skäller jag över odiskad disk, strumpor på golvet och över bortglömda middagar. På natten då jag ramlar ner i toaletten på grund av en uppfälld toasits ger jag ifrån mig ett avgrundsvrål.

Med vänner, över fikat, är jag sprallig, rolig och en god lyssnare. Solstråle är mitt smeknamn. Den som ler genom kritik, gliringar och elaka ord. När vänninan fäller en tår över pojkvännen, är jag där med goda råd och tröstande råd.

Frågan är bara, vem jag gillar bäst.

Rynkor, välkommen

Rynkor, vart är ni?
Jag välkomnar er med öppen famn.
Min tjugofyraåriga hud har stannat av.
Arton år max.
Snälla, bara en liten rynka.
Så jag slipper visa leg på systemet.

Jag, dagisfröken?

Vi sitter på bänken utanför studievägledaren. Framför mig har jag ett test. Resultat lyder: Du ska arbeta med människor.
- Vet ni vad jag fick, jag ska arbeta med människor, säger jag glatt. Framför mig ser jag hur jag åker runt i en ambulans, blod sprutar, hjärtan stannar och jag räddar liv. Jag är en hjälte.
De andra tre tittar upp från sina papper.
- Ja, alltså du skulle passa perfekt som dagisfröken, säger Helena.

De andra två instämmer. Högljutt räknar de upp alla anledningarna till varför jag passar perfekt som det, snäll och lugn som jag är. Jag tittar förvånat på dem.
Jag, dagsifröken? Jag börjar göra om testet. Jag med mitt snitt på MVG, dagisfröken? Det var väl inget fel med det, men barn skrämmer mig. Jag känner inte ens några barn. I min familj är jag det enda barnet. Hjärtat hoppar över ett slag, när jag tänker tanken.  Jag vet inte ens vad en dagisfröken gör. Strupen snörps ihop.
I bakhuvudet hör jag mammas röst: "Jag vet att du kommer bli något stort när du blir stor".
Jaha, bara att tala om för henne vad testet visade då, undra vad hon kommer säga? Mamma som trodde jag skulle bli författare, bli en hjälte, förändra världen och gör en skillnad.
Bilden av min som en vardagshjälte bleknar, Helena är min bästa vän och brukar ha rätt. Hon kände mig väl, dagisfröken kanske inte var så dumt.

Studievägledaren ropar mitt namn och jag går in. Så fort jag satt mig säger jag argt:
"Det här är ett dåligt test, jag tycker inte ens om barn".
Studevägledaren tittar på mig och säger pedagogiskt:
"Varför gör du inte det då?"

Brunnen

Min vän,
har hamnat i brunnen igen.
Vattnet är kallt.
Det är djupt.
Det gör ont.
Försöker, kämpar,
vatten i munnen,
vatten i lungorna,
Jag trampar, kämpar
för din skull.

Längtan efter miljöombyte

- Jag vill åka bort, flytta till ett varmt land, säger Kajsa.
 Ninni himlar med ögonen.
- Gör det då.
- Men jag har ju inte råd.
Ninni stönar högt åt Kajsas svar.
- Stanna hemma då.
Ninnis ton är skarp och hård. Kajsa fnyser och vänder sig mot Sandra istället. Hon upprepar sin önskan och Sandra lyssnar uppmärksamt. Högt säger Kajsa:
- Det är tur inte alla har PMS idag.
Ninni slår på tangenterna på keyboarden och försöker skärma bort Kajsas gälla röst. Bakom ryggen hör hon att Kajsa fnissar löjligt åt något Sandra säger. Ljudet får Ninni att rysa. Själv skulle Ninni verkligen behöva ett miljöombyte, så långt bort från Kajsa som möjligt...

Australian Studies

Isak lade ner boken med en djup suck. Det här med "Australian Studies" hade visat sig vara mer arbete än han trott. Sista terminen på gymnasiet hade han haft sån panik. I en kurskatalog från Umeås Universitet hade han hittat kursen. Titeln intresserade honom och han sökte den. Det ångrade han nu.

Tentan börjar om exakt tjugo timmar, tänkte han när han såg på klockan.  Han räknade på fingrarna, i fyra timmar hade han suttit och läst.
Varför kunde inte bara all fakta fastna, tänkte han medan han gnuggade tinningarna. Huvudvärken hade kommit tillbaka igen.
Han gick ut i köket och hällde upp sjätte koppen kaffe. Isak, du klarar det, peppade han sig själv innan han satte sig vid skrivbordet igen.
I pappershög på bordet låg små minneskort han tillverkat för tentan. Han tog upp ett.
"Vad är en walkabout?", stod det på kortet.
Han knep ihop ögonen och försökte förgäves komma ihåg. Förbannade skit, tänkte han och slog näven i bordet. Han vände på kortet, läste svaret och stönade högt.
Det skulle bli en lång natt insåg han och gick in i badrummet för att leta fram några koffeintabletter.

Hemlängtan?

Hemlängtan, vad är det?
Som snigeln bär jag mitt hem på ryggen.
Sova på en soffa, bänk eller värmer mig i någon annans säng.
Jag är fri, utan värdsliga ting som hem.
En gång hade jag ett hem, dit vill jag inte igen.
Etanolluktande far och gråtande mor.
Så jag undrar igen, hemlängtan, vad är det?

Dunkade tankar

Jag flyger över gröna skogar, på en kvast. Molnen viner förbi och hjälmen jag bär skakar lite av luftturbulensen. Då jag lutar mig lite framåt, störtar kvasten fort neråt. Marken närmar sig med rasande fart,innan jag skickligt vänder upp igen mot himlen. Glädjen berusar mig. Jag håller ut händer och släpper kvasten. Kvasten hoppar till lite, då vi åker igenom ett moln, så jag får klamra mig fast för att inte åka av.
Något blött rör vid mig. Usch, tänker jag. Det suddiga blir tydligare och jag hör ett välbekant dunkade ljudet. Något puffar på min arm. Jag blundar hårt och vill tillbaka in i drömmen. Dunkade ljudet ökar och det blöta rör vid mig igen.
Jaja, vi ska gå ut, tänker jag medan jag motvilligt öppnar ögonen och möter de bruna som ivrigt tittar på mig.

Frökens kateder

Caroline och jag kvävde ett fniss, såg på varandra och kvävde ett till. När alla andra gått ur klassrummet för att gå rast, smög vi fram, fnissade lite till och gick sedan visslandes ut ur klassrummet.

”Vad har ni för er?” Det var fröken som frågade, när vi kom ut på skolgården.

”Inget”, svarade jag snabbt. Caroline och jag brast ut i ännu ett fnissanfall igen. Fröken skakade förbryllat på huvudet och gick bort mot fotbollsplanen.

Klockan ringde in och vi satte oss återigen i bänkarna. Fröken satte sig vid katedern och drog ut lådan, för att ta fram tavelkritor.

Hon skrek till och flög upp på fötter och pekade mot lådan. Klassen fnissade till. Hon tittade upp och såg misstänksam ut över elevskaran i bänkarna. Sedan gick hon med bestämda steg fram till lådan. Hon höll upp det för klassen. Det var en gummiorm. Med bister min sa hon: ”Okej, vem av er var det?”

Caroline och jag kunde inte hålla oss länge, utan vek oss av skratt.

Skrivbordet

Kronofogden skulle komma hem till oss imorgon, tänkte jag medan jag satt i fåtöljen vid fönstret.
Pappa hade stängt in sig i sovrummet efter maten och mamma hade stykit kläder sen dess. När jag kom in efter vi lekt kurragömma på gården, hade hennes ögon varit rödmosiga. Förmodligen av gråt och inte av löken som hon själv hade sagt.

Fåtöljen knarrade lite under mig när jag växlade ställning. Jag såg bort mot det vita skrivbordet. Pappa hade kommit hem med det i en stor kartong. Det var för flera år sedan nu. Skrattat, gett mig en bamsekram och berättat att det var till mig. Inte till Tove eller Johan, utan bara till mig. Pappa och jag hade slitit upp kartongen, tagit fram beskrivningen och börjat montera ihop det tillsammans. Vi hade precis blivit färdiga, då mamma knackade på dörren.
"Åh, vad fint det blev, Marina" utbrast mamma och log stort. Hon började plocka undan kartonger, plasten och allt annat skräp vi lämnat efter oss. "Vad är det här?" mamma höll upp en skruv.
Pappa och jag tittade på varandra och sen på skrivbordet. En rynka syntes i pappas panna och han bläddrade lite i beskrivningen.
Mamma brast då ut i skratt. "Är det någon som har en skruv lös?"
Jag hade suckat högt åt mammas pinsamma kommentar medan pappa hade tyckt det varit roligt och fnisst.

Det var ett fint minne och skrivbordet hade inte ramlat ihop ännu, så var skruven kom ifrån vet jag inte. Imorgon skulle de komma, kronofogden som sagt, och titta på alla våra saker. Jag rös till. Igår när mamma sagt godnatt, hade hon sagt att jag inte skulle bli ledsen om de tog några av våra saker.
Stackars mamma och pappa, tänkte jag sorgset. Mina värdefullaste ägodelar, min dagbok, mina barbridockor och mitt smyckeskrin, hade jag därför gömt i ett dolt fack i skrivbordet. Där skulle Kronofogden aldrig hitta dem, tänkte jag nöjt.

Plikten kallar

Forma, leta, hitta nya ord och skapa är det bästa jag vet.
Med en kopp bryggt kaffe sätter jag mig till rätta i gamla fåtöljen. Den står i hörnet bredvid travar av anteckningsböcker, cdskivor och den stora stereon.
Belysningen består av en vit från Ikea, ful som stryk.
Där sitter jag en stund, klickar på tagenterna, letar och funderar. Skriver inlägg, skriver på nästan-färdig-boken och skriver ner orden som flyter omkring i hjärnmassan.
Den lilla underbara stunden innan plikten kallar på mig Jag måste svara den, loma iväg till arbete och högskola, suktandes efter nästa morgonstund.

Det var bättre förr..

Varje födelsedag lyfte pappa upp mig för att känna hur mycket jag växt.
En hel del numera, tror jag, för han har inte lyft mig sen jag var tio år.

Snurrgungan mina vänner och jag kunde åka runt, runt, runt i timmar på, klarar jag inte längre av, jag mår illa redan efter ett varv.

Hoppa spiken från 10:an, 5:an och göra bomben från 3:ans trampolin i simhallen,
var inget problem förr, nu doppar jag tån lite försiktigt  i vattnet innan jag går i från trappan.

På krogen, på fredagskvällen, på lördagskvällen, kommer jag på mig själv att hellre vilja vara hemma i mjukisbyxor,en försynt gäsp i ett hörn redan kl tio, men håller som singel ut till kl fem,för att sedan sova ut nästa dag.

På fiket, runt hörnet, över en latte, är det inte längre prat om pinsamma hångel eller helgens hemska ragg,
utan om vem som fått barn, barnets vikt och bröst som läcker mjölk.

Häromdagen, var det så nära att jag sa det, men hann hejda mig innan jag sa det högt bland mina ammande vänninor.
"Det var bättre förr...", men saningen är den att det var det.

Ordkunskap

Fröken stod framme vid tavlan, hon skrev med krita på svarta tavlan. Hennes hår var uppsatt i en hård knut, inte ett hårstrå låg fel. Hennes dress, bestående av kjol och kavaj i matchande färg, var helt slät och inte en aning till veck. Det hade gått en maska på de svarta strumpbyxorna, precis ovanför de svarta skinnskorna. Fröken harklade sig, tittade ut över klassen med sina glasögon på nästippen.
"Nu mina kära elever ska vi ha ett oförberedd prov i ordkunskap"
Fröken såg nöjd ut när hon sa det. Eleverna drog häftigt efter andan. Längst ner satt Marina och försökte göra sig osynlig. Hennes hand höll hon för ansiktet, som om hon försökte göra sig så liten som möjligt.
Fröken harklade sig igen.
"Så så, nu lugnar vi ner oss"
Sorlet som uppstått efter frökens tillkännagivande tystnade tvärt. Fröken såg belåtet ut över de levande ljusen till elever som nu satt i bänkarna.
"Marina, kom fram till tavlan"
Marinas kinder blossade upp, då hon blev tilltalad. Hon reste sig försiktgt, sträckte lite på sig och försökte låta bli att titta på de andra där hon gick fram till tavlan. Lisa, den populäraste tjejen i klassen, fnissade när hon gick förbi. Marina försökte inte bry sig om henne, utan tittade endast på fröken som otåligt väntade.
"Marina, du får börja idag. Jag vill att du skriver upp  det ord jag säger på tavlan. Har du förstått?"
Marina nickade och svalde hårt. Hon hatade att stå i centrum. Fröken räckte henne en vit krita.
"Schema"
Marina skrev upp ordet. Hon drog en suck av lättnad, det ordet kunde hon.
"Bra, rätt" Fröken log mot henne. Marina vände sig för att gå mot bänken.
"Vänta lite, ett ord till, Marina. Du är inte klar än, lilla vän" Fröken rörde henne lätt vid axeln. Marina ställde sig vid tavlan igen. Kan inte det vara över nu? Hon kunde höra hur Lisa och Anna viskade om henne bakom ryggen, de fnissade lite då och då. Varför kunde inte de lämna henne ifred? Fröken märkte inget, utan stod och bläddrade i sina papper.
"Är du redo för nästa ord"
Marina nickade till svar.
"Avyttra"
Marina tog tag i kritan. Hon bet sig i läppen, kände sig osäker på stavningen, gissade och skrev upp ordet på tavlan. Hon vände sig mot fröken.
"Fel"
Fröken skakade på huvude, suddade ut hennes stavning A-v-u-t-t-r-a.
"Det stavas med Y, Marina. Det lärde vi oss förra veckan. Du måste lyssna bättre, lilla vän"
Hon ville sjunka genom jorden. Kunde inte fröken låta henne vara nu?
"Du kan gå och sätta dig igen. Bra försök, lilla vän"
Fröken vände sig åter igen till klassen.
"Anna, vill du vara snäll och komma fram?"
Anna grimaserade åt Marina och gav henne en armbåge i sida, när hon var på väg till bänken. Fröken såg inget som vanligt, hon bläddrade i sina papper. Marina satte sig vid bänken igen, lättad över att det var över.
Hennes hand stötte till något vitt, ett papper. En hopvikt lapp. Hon vecklade sakta ut den.
"Du suger" stod det med stora bokstäver. Marina skrynklade ihop lappen, tittade på klockan över dörren och tänkte att det bara var tre timmar kvar nu. Det skulle hon klara av om hon bara höll sig osynlig. Hon sjönk ner i bänken och hoppades fröken inte skulle ropa upp henne mer.

Hämnd

Motgångar var något Marina var van vid. Icke godkänt på matematik, alltid vald sist på gymnastiken och inga vänner i skolan. Motgångar gör en starkare, vilket Marina hoppades var sant. Alla glåpord, viskningar och kommentarer om henne skär henne sönder och samman. Det enda hoppet hon hade var just det; hon skulle bli starkare än dem.

Dubbelt så hårt kämpade hon med matten, på gymnastiken försökte hon inte visa tårarna som vällde fram när de viskade om henne,  i matsalen sträckte hon på ryggen och gick stolt bort till bordet i hörnet där hon satte sig ensam.

Hon blickade ut övermatsalen, tjejerna satt i klunka, fnissade,  tisslade. Killarna knuffades, brottades  och gapade i matkön. En liten, ynklig, obetydlig önskan dök upp i bröstet på henne, tänk att vara som ni viskade den svagt. Det varmblodiga hjärtat stålsatte sig. Nej aldrig, tänkte hon och började skriva i den lilla blåa skrivboken. Planer, berättelser och hämndaktioner stod där, tusentals hade hon skrivit ner om dem genom åren. De tröstade henne om nätterna och gjorde henne stark under dagarna.

En dag kommer jag få min hämnd, tänkte hon och slickade såren från det blödande varmblodiga hjärtat.

Utmaning 2011:17 - 17 januari Skriv om motsättningar.

Balansgång

En trådfin linje. En balansgång. Likt en lindansös trippar jag svajande framåt, försöker att inte ramla ner i minfältet.
Dofter lockar mig åt höger, vänster och framåt. Pengar, lycka, vänner och framgång doftar alla underbar för mig där jag trippar fram.
Vem är jag? Vad ska jag göra? Tankarna ropar från alla håll. Vill locka bort mig från linan.
Osynliga normer knuffar mig likt osynliga vindpustar, gör att jag nästan tappar balansen. Nära ögat.

Du står där som en tiger redo för anfall, redo att sluka mig. Ramla, väser du. Du står under mig, vid minfältet du skapat. Det är du som bestämmer vad som är normalt. Det är du som spänt upp den linjen. Den osynliga linjen. Det är dig jag hatar. Du som tvingar mig välja.

Jag balanserar på en trådfin och osynlig lina. Famlande i mörkret, trevande och osäker försöker jag hela tiden röra mig framåt. Vem är jag?

Oidentifierade ingredienser

"Kan inte du finfördela maten åt Agda, lilla du?"ropar en röst ute i köket.
"Okej" svarar jag rösten så muntert jag förmår.
Jag muttrar för mig själv där jag går längs korridoren. Lilla du kan du vara själv, väser jag argt. Men inte så hon hör. Trots mina tjugosju år, så var jag fortfarande "lilla du". Träskorna klapprar argt mot golvet. De gör det omöjligt att inte väcka tanten som sover i fåtöljen. Jag biter mig i läppen då jag hör att hon vaknat till och nu ropar efter mig. Min rygg sjunker ihop lite, som ett försök att göra mig osynlig. Omöjligt. Kan hon inte lugna sig, tänker jag irriterat. Jag har ju inte tid nu.
Matvagnen är nu bara en meter ifrån mig nu, så jag låtsas inte höra henne. Den står bakom hörnet, så där ser hon mig inte, tänker jag glatt. Ropen slutar efter en stund. En suck av lättnad. Oförsiktigt slevar jag upp sörjan som kallas mat, så det stänker på väggen bakom vagnen. Äsch, tänker jag och ler lite för mig själv. Det får hon den andra torka bort. Det gör inte "lilla du".
Finfördela maten, tänker jag och himlar med ögonen. Finfördela är väl bara ett finare ord för passerat eller mixat tills ingredienserna inte går att urskiljas från varandra. Göra mat till en sörja, är väl ett passande ord. Den sörja de gamla på avdelningen får äta.
Plötsligt känner jag ett obehag i mellangärdet. Ska jag också hamna där i fåtöljen en dag? Tanken på att kanske jag en dag ska sitta där och äta sörjan. Det får mig att rysa av obehag. Jag skakar lite lätt bort tanken med en släng i spegeln bakom mig. Ett ung ansikte ler tillbaka mot mig. Det är inte dags än, tänker jag triumferande och trippar iväg på unga ben till Agda i fåtöljen.
"Varsågod" säger jag och sätter på henne hakklappen. "Det är finfördelat, Agda. Det är korv och potatismos".

Utmaning 2011:15 - 15 januari Skriv om att finfördela. http://skrivpuff.blogspot.com/

En förändring till det bättre?

Allén var full av grönt och lyste mot mig där med släpande steg tog mig fram. Första skoldag. Mina baggy pants hängde lite ner över rumpan. Den fyra storlekar för stora South pole tröjan såg ut som en tält, men det var meningen också. Mitt hår var ihopsatt i en slarvig tofs. I handen hade jag mina betyg. Medelmåttiga. Första dagen på gymnasiet låg jag med huvudet på bänken och var uttråkad. Iscool var mitt mellannamn.

Om några minuter skulle gymnasiet vara över. Kanonväder. Utanför väntade min familj med en stor skylt med mitt namn på. I handen hade jag mitt stipendie, som jag mottagit av rektorn för bästa betyg i min årskull. Min vita klänning var snorttajt och de höga skorna vingliga. Vi stod och fnissade och höll varandra i hand, mitt tjejgäng. Så nervöst det var. En sista blick i spegeln och påfyllning av läppglans. De blonda lockarna låg perfekt. När jag försökte springa ut genom dörren till friheten var jag säker på att jag såg ut som en liten prinsessa som trippade fram.


Utmaning 2011:11 - 11 januari Skriv om att förändra utseende. http://skrivpuff.blogspot.com

Övergiven

Den dammiga tv-apparaten står på stand-by. Det gamla filtret i kaffebryggaren har antagit en grönaktig färg. Soffan vittnar ännu om att två personer suttit där. Kanske inte samtidigt.
I sängkammaren är endast ena sidan av sängen uppriven. Den andra sidan är slät och orörd. Under sängen ligger en svart strumpa orörd. Utanför garderoben hänger en manskostym med skyddsplast utanpå, innanför hänger färgglada klänningar i rader.

I badrummet står en grön och en röd tandborste i ett glas. På hyllan står rader av parfymer med fruktiga dofter. I hörnet står en kryddig mustig en. Ensam.
En rutig handduk ligger på golvet, den andra hänger orörd på kroken.  Fotografiet från semester i Egypten med två leende spöken hänger snett.
På dörren står två namn. Beviset för att lägenheten varit bebodd av två, men inte längre. Den avlånga spegeln i hallen reflekterar endast ett spöke med rufsigt hår och rödsprängda ögon.

En kväll

Sommaren år 1994 var det värmerekord..Våra dagar bestod bara av badande, solande och lek. Jag minns det som en lycklig tid. Min hud brunbränd och mitt hår solblekt. Underbart.

Enda sättet att svalka oss var i plaskdammen vid lekparken.Vilken min mamma hade när vi kom hem efter vattenkriget med totaltgenomblöta kläder. Det var värt det. Svala blöta kläder i värmen jämfört med arg mamma. Energiska åttaåringar med inga bekymmer i världen. Hela livet vid våra fötter. Minns du det?

Drömmen som bröt sig ut

Vacker, snäll och vänlig är väl inga ord som beskriver min gamla svenskalärare Sonja precis.. Sonja var hård, ärlig och skräckinjagande. Hon skrämde mig lite om jag ska vara ärlig. Hennes kroppsbyggnad kunde beskrivas som bastant, till skillnad från lilla mig. Sonja verkligen lyste av självförtroende och tvättäkta feminism. Hon var då inte rädd för att sticka ut huvudet i blåsväder och säga vad hon tyckte, det hade de andra berättat för mig. Sånt skrämde mig.

Efter mitt byte från den andra skolan, där jag fått skäll för min usla svenska, hamnade jag till slut i Sonjas klass. Mina klasskamrater hade varnat mig. Sonja var ju inte att leka med. 

Första lektionen började med en analys av en text av självaste Bellman. Jag satte igång att skriva febrilt. Om Sonja var så hårt som de sa, ville jag göra ett gott intryck.   "Om Gud nu finns, så skulle Sonja låta mig vara" bad jag tyst. Vilken bortkastad bön. Hon klampade rätt fram till min bänk min första lektion och stod och flåsade över mig där jag satt och skrev. Undrar om hon kunde höra hur snabbt mitt hjärta bultade i mitt bröst. Minuter som kändes som evigheten själv passerade. Sen kom det. Domen, som de andra förutspått och förberett mig på. Jag skulle inte bli ledsen. Hela min kropp spände sig som en solfjäder och jag höll andan.

”Vad bra du skriver, du måste ha haft högsta betyg i din förra skola?” utbrast hon. Vänta. Vänta lite här. Vad var det hon sa egentligen? Jag måste hört fel.

Jag. Skriver. Bra. Det var ord jag aldrig hört förut. Hon menade mig. WOW. Den varma känslan spred sig, fast jag kämpade hårt för att sätta stopp för den. Ofrivilligt sköt jag upp som en raket, gjorde en piruett och damp ner på bänken igen.

Den bortglömda drömmen som jag av rädsla stuvat långt ner i en kista, låst och slängt bort nyckeln började bulta hårt och ville komma ut. Nej, väste jag strängt till den. Sluta. Sonja tycker du skriver bra, du skriver bra, sjöng det inom mig och jag började lyssna. Drömmen tog chansen när jag var distraherad och tog sig ur kistan. Skit! Den dansade hånande magdans bredvid mig där på bänken och mimade: Här för att stanna.

Med ett försiktigt och smått skräckslaget leende svarade jag Sonja: "Tack".

Utmaning 2011:8 - 8 januari Skriv om glädje. http://skrivpuff.blogspot.com

Katten Gustav

Inte visste jag när jag fick hem min gulrandig lurvboll till kattunge att han ägde en speciell förmåga. Gustav döpte jag honom till . Snön hade inte töat bort ännu när Gustav kom hem till mig, så han höll sig mest inne. Gardiner, sladdar och möbler blev plötsligt oerhört intressant klätterställen och leksaker. Mitt lilla busfrö kunde somna varsomhelst. Ovanpå kokböckerna i bokhyllan i finrummet. Blommiga fåtöljen i sovrummet. Vintergarderoben en trappa upp. Eller lådan med silverbesticken i köket.

Det var en torsdag några veckor senare som Gustav bestämt sig visa sin unika förmåga. Matkassarna efter matinköpet stod på randiga trasmatten i köket, när Gustav valsade in och inspekterade. Sakta och försiktigt nosade han på alla matvaror en efter en. Jag tog upp de en efter en så lilla Gustav nådde upp Sedan från ingenstans fräste han och reste ragg när jag höll upp ett fryst paket med räkor. Jag öppnade det. Ingen disinkt lukt mötte mig och golvade mig precis, men Gustav var bestämd. Om jag så mycket som petade på paketet kom fräset. Gustav fortsatte inspektera och där kom det igen. Mjölken. Gustav hade rätt. Den var nog sur och klumpig. Gustav är en väldigt klok katt, ska du veta.

Efter det får Gustav alltid inspektera mina varor. Själv ser jag ju lite dåligt på äldre dagar. Ibland kan jag inte riktigt känna att sardinburken han pekat ut verkligen är dålig. Samtidigt så är det ju allmänt känt att på äldre dagar blir både lukt och smaksinnet sämre. Gustav är då bra att ha, även om han insisterar på att äta upp allt dåligt. Mina händer är det i alla fall inget fel på och tror nog Gustav blivit lite rundare.

Utmaning 2011:6 - 6 januari Skriva om att fräsa.  skrivpuff.blogspot.com

Hemlig kärlek

Den 17e januari var den dagen en bokad psykologtid blev något helt annat. Det blev kärlek.

Alla tecken fanns där. Glittrande ögon, ville träffa mig igen, sa han. Men det största tecknet av alla var nog ändå att på väg ut så tog han på axeln. Kärlek. För evigt.

 Vi är alla tre överens om det är värt trehundra i timmen. Han måste ju hålla skenet uppe, fast vi vet ju sanningen. Så nu på fredag får jag och såklart de andra två träffa vår drömprins igen.

Utmaning 2011:5 - 5 januari