Drömmen som bröt sig ut

Vacker, snäll och vänlig är väl inga ord som beskriver min gamla svenskalärare Sonja precis.. Sonja var hård, ärlig och skräckinjagande. Hon skrämde mig lite om jag ska vara ärlig. Hennes kroppsbyggnad kunde beskrivas som bastant, till skillnad från lilla mig. Sonja verkligen lyste av självförtroende och tvättäkta feminism. Hon var då inte rädd för att sticka ut huvudet i blåsväder och säga vad hon tyckte, det hade de andra berättat för mig. Sånt skrämde mig.

Efter mitt byte från den andra skolan, där jag fått skäll för min usla svenska, hamnade jag till slut i Sonjas klass. Mina klasskamrater hade varnat mig. Sonja var ju inte att leka med. 

Första lektionen började med en analys av en text av självaste Bellman. Jag satte igång att skriva febrilt. Om Sonja var så hårt som de sa, ville jag göra ett gott intryck.   "Om Gud nu finns, så skulle Sonja låta mig vara" bad jag tyst. Vilken bortkastad bön. Hon klampade rätt fram till min bänk min första lektion och stod och flåsade över mig där jag satt och skrev. Undrar om hon kunde höra hur snabbt mitt hjärta bultade i mitt bröst. Minuter som kändes som evigheten själv passerade. Sen kom det. Domen, som de andra förutspått och förberett mig på. Jag skulle inte bli ledsen. Hela min kropp spände sig som en solfjäder och jag höll andan.

”Vad bra du skriver, du måste ha haft högsta betyg i din förra skola?” utbrast hon. Vänta. Vänta lite här. Vad var det hon sa egentligen? Jag måste hört fel.

Jag. Skriver. Bra. Det var ord jag aldrig hört förut. Hon menade mig. WOW. Den varma känslan spred sig, fast jag kämpade hårt för att sätta stopp för den. Ofrivilligt sköt jag upp som en raket, gjorde en piruett och damp ner på bänken igen.

Den bortglömda drömmen som jag av rädsla stuvat långt ner i en kista, låst och slängt bort nyckeln började bulta hårt och ville komma ut. Nej, väste jag strängt till den. Sluta. Sonja tycker du skriver bra, du skriver bra, sjöng det inom mig och jag började lyssna. Drömmen tog chansen när jag var distraherad och tog sig ur kistan. Skit! Den dansade hånande magdans bredvid mig där på bänken och mimade: Här för att stanna.

Med ett försiktigt och smått skräckslaget leende svarade jag Sonja: "Tack".

Utmaning 2011:8 - 8 januari Skriv om glädje. http://skrivpuff.blogspot.com