Eldtunga

Solen utgjorde en skarp kontrakt mot de lilabruna bergen. Nedanför följde en slingrande orm av skog med tallar och granar, en urskog. Mörkret hade fallit ned och talat om för alla att det var dags att sova nu. De flesta låg i varma sängar och det hade hon också lust med. Med fiender i hälarna var det inget alternativ.
Eldtunga stack ner fingrar i mossan och luktade sedan på dem. Nigraer hade gått här för inte länge sedan, tänkte hon. De var på väg mot havet, vilket betydde att de följt hennes villospår. Hon spetsade örat och lyssnade. Tystnad.
Hon slöt ögonen och försökte få kontakt. Ilskan blixtrade till i ögonen när hon åter slog upp dem. Ännu ett bortkastat försök. Vad var det som hade skett? Varför fick hon inte tag i dem? Om hon bara kunde kontakt Mästaren kunde de beskydda henne från Nigraerna. Oron satte sig på hennes axel och följde med henne när hon rörde sig genom skogen.
De gröna skorna lämnade inga avtryck på marken och den långa svarta manteln dolde hennes sargade ansikte när hon fortsatte sin färd bort från havet. De klarblå ögonen antog en rödaktig ton i mörkret och observerade minsta skugga och rörelse. Eldtunga var tvungen att vara på sin vakt. Om hon kunde ta sig till bergen skulle hon vara säker. Hon stelnade till  när något rörde sig framför henne. För sent förstod hon att hon själv blivit lurad, de hade inte gått på det. En Nigra blottade tänderna i mörkret. Hon snodde runt för att se om hon kunde upptäcka fler.
"Förbannat", väste hon och bet sig i läppen. Snabbt slog hon ihop händerna, rörde munnen och började rita cirklar i luften. De dök upp från alla håll nu.
Besvärjelsen skulle distrahera hennes fiende, men frågan var om det skulle vara tillräckligt?

(Tema: skriv om att observera)