De blödande såren i min själ är osynliga för blotta ögat. De lämnar
fotavtryck av mina klackar, där jag tar mig mellan soffan och bordet med
spriten, men det är ingen som ser.
Dunk-dunk-dunk. Swedish house maffia flödar
ut ur högtalarna och får igång festen. Alla hoppar, skrattar och ser ut
som spratteldockor. Alkoholen rinner ner i deras strupar och pumpar upp
stämningen ännu mer. Men inte för mig.
Jag halsar ur flaskan med vodka.
Du sjunger högt: "Birra, birra, bärs, bärs, bärs" och hänger på ditt
nästa offer medan ölen rinner ned från din haka. Snart har du trasat
sönder henne också.
"Kom och dansa med mig", väser en svettig
ölstinkande kille i mitt öra samtidigt som han vinglar till och häller
halva ölglaset i soffkudden bredvid mig.
Jag skakar bestämt på huvudet och sveper tequilan i shotglaset. Killen rycker nonchalant på axlarna och vinglar vidare.
En gång var det jag där ute på golvet, skuttandes, hoppandes,
glädjerusande och ovetande. Det var då. Nu saltar jag i såren med sprit
och låter dem blöda.
Du frågade om jag ville ta luft. Du frågade mig om jag ville. Du trodde nej betydde ja.
I soffan sitter ett spöke, jag. Ett ihåligt skal av vad som varit, men
det är det ingen som ser. De blödande såren i min själ kommer inte läka.
De blödande såren som du gjorde med våld i min själ är för evigt inristade i mitt kött.
Det osynliga du tog ifrån mig på fyllan med våld, det är det ingen som
ser. Det är det ingen som vet. Bara jag.
