Vägskälet

Träden tornade upp sig på sidorna om vägen, mörkret fick dem att se mänskliga ut. Skuggorna spelade mig om och om igen ett litet spratt. Jag drog häftigt efter andan, då jag tyckte mig se glödande ögon bakom en trädstam.
   Vägskälet dök upp som av trolleri.
  Åt vänster såg stigen ljus ut. Den lockade mig med fågelkvitter och värme. Stigen var upptrampad. Många hade gått där innan mig, förstod jag. Granarna var planterade i rader, och utgjorde ett nät av ordning och reda. Den doftade ljuvligt, skog, natur på männuiskors vis.
   Åt höger syntes endast få spår av vad som varit en stig. Gräset hade växt sig högt, taggbuskar omslöt den lilla passagen och jag såg inte vart den tog vägen. Den kanske svängde, eller gick rakt fram. Det var svårt att se. De höga tallarna och granarna hade växt sig vilda, det rådde total oordning. Granen närmast vägskälet hade spindelväv på sig och jag ryckte till när en uggla hoade. En kall vind drog från höger, och min hud knottrades.
  Jag kisade ut i mörkret, men blev inte klokare.
  Vilken väg jag skulle ta?
  Jag tog ett djupt andetag och vek av åt höger.
Andras vägar hade aldrig lockat mig, jag vill hitta min egen.