Likt Jekyll och Hyde, har jag olika personligheter.
På arbetet, med blåljus, sirener, höga hastigheter och blod, där är jag lugn, vänlig och bestämd. Jag formar mig efter situationen, och innan vi anländer är jag som ett oskrivet blad. Jag möter skräck, död och sorg metodiskt och vant. När vi är klara, ställer jag åter in mig på noll.
Hemma, med pojkvän, är jag en ragata, dominant och otrevlig. Där skäller jag över odiskad disk, strumpor på golvet och över bortglömda middagar. På natten då jag ramlar ner i toaletten på grund av en uppfälld toasits ger jag ifrån mig ett avgrundsvrål.
Med vänner, över fikat, är jag sprallig, rolig och en god lyssnare. Solstråle är mitt smeknamn. Den som ler genom kritik, gliringar och elaka ord. När vänninan fäller en tår över pojkvännen, är jag där med goda råd och tröstande råd.
Frågan är bara, vem jag gillar bäst.
måndag 31 januari 2011
lördag 29 januari 2011
Rynkor, välkommen
Rynkor, vart är ni?
Jag välkomnar er med öppen famn.
Min tjugofyraåriga hud har stannat av.
Arton år max.
Snälla, bara en liten rynka.
Så jag slipper visa leg på systemet.
Jag välkomnar er med öppen famn.
Min tjugofyraåriga hud har stannat av.
Arton år max.
Snälla, bara en liten rynka.
Så jag slipper visa leg på systemet.
Jag, dagisfröken?
Vi sitter på bänken utanför studievägledaren. Framför mig har jag ett test. Resultat lyder: Du ska arbeta med människor.
- Vet ni vad jag fick, jag ska arbeta med människor, säger jag glatt. Framför mig ser jag hur jag åker runt i en ambulans, blod sprutar, hjärtan stannar och jag räddar liv. Jag är en hjälte.
De andra tre tittar upp från sina papper.
- Ja, alltså du skulle passa perfekt som dagisfröken, säger Helena.
De andra två instämmer. Högljutt räknar de upp alla anledningarna till varför jag passar perfekt som det, snäll och lugn som jag är. Jag tittar förvånat på dem.
Jag, dagsifröken? Jag börjar göra om testet. Jag med mitt snitt på MVG, dagisfröken? Det var väl inget fel med det, men barn skrämmer mig. Jag känner inte ens några barn. I min familj är jag det enda barnet. Hjärtat hoppar över ett slag, när jag tänker tanken. Jag vet inte ens vad en dagisfröken gör. Strupen snörps ihop.
I bakhuvudet hör jag mammas röst: "Jag vet att du kommer bli något stort när du blir stor".
Jaha, bara att tala om för henne vad testet visade då, undra vad hon kommer säga? Mamma som trodde jag skulle bli författare, bli en hjälte, förändra världen och gör en skillnad.
Bilden av min som en vardagshjälte bleknar, Helena är min bästa vän och brukar ha rätt. Hon kände mig väl, dagisfröken kanske inte var så dumt.
Studievägledaren ropar mitt namn och jag går in. Så fort jag satt mig säger jag argt:
"Det här är ett dåligt test, jag tycker inte ens om barn".
Studevägledaren tittar på mig och säger pedagogiskt:
"Varför gör du inte det då?"
- Vet ni vad jag fick, jag ska arbeta med människor, säger jag glatt. Framför mig ser jag hur jag åker runt i en ambulans, blod sprutar, hjärtan stannar och jag räddar liv. Jag är en hjälte.
De andra tre tittar upp från sina papper.
- Ja, alltså du skulle passa perfekt som dagisfröken, säger Helena.
De andra två instämmer. Högljutt räknar de upp alla anledningarna till varför jag passar perfekt som det, snäll och lugn som jag är. Jag tittar förvånat på dem.
Jag, dagsifröken? Jag börjar göra om testet. Jag med mitt snitt på MVG, dagisfröken? Det var väl inget fel med det, men barn skrämmer mig. Jag känner inte ens några barn. I min familj är jag det enda barnet. Hjärtat hoppar över ett slag, när jag tänker tanken. Jag vet inte ens vad en dagisfröken gör. Strupen snörps ihop.
I bakhuvudet hör jag mammas röst: "Jag vet att du kommer bli något stort när du blir stor".
Jaha, bara att tala om för henne vad testet visade då, undra vad hon kommer säga? Mamma som trodde jag skulle bli författare, bli en hjälte, förändra världen och gör en skillnad.
Bilden av min som en vardagshjälte bleknar, Helena är min bästa vän och brukar ha rätt. Hon kände mig väl, dagisfröken kanske inte var så dumt.
Studievägledaren ropar mitt namn och jag går in. Så fort jag satt mig säger jag argt:
"Det här är ett dåligt test, jag tycker inte ens om barn".
Studevägledaren tittar på mig och säger pedagogiskt:
"Varför gör du inte det då?"
torsdag 27 januari 2011
Brunnen
Min vän,
har hamnat i brunnen igen.
Vattnet är kallt.
Det är djupt.
Det gör ont.
Försöker, kämpar,
vatten i munnen,
vatten i lungorna,
Jag trampar, kämpar
för din skull.
har hamnat i brunnen igen.
Vattnet är kallt.
Det är djupt.
Det gör ont.
Försöker, kämpar,
vatten i munnen,
vatten i lungorna,
Jag trampar, kämpar
för din skull.
Längtan efter miljöombyte
- Jag vill åka bort, flytta till ett varmt land, säger Kajsa.
Ninni himlar med ögonen.
- Gör det då.
- Men jag har ju inte råd.
Ninni stönar högt åt Kajsas svar.
- Stanna hemma då.
Ninnis ton är skarp och hård. Kajsa fnyser och vänder sig mot Sandra istället. Hon upprepar sin önskan och Sandra lyssnar uppmärksamt. Högt säger Kajsa:
- Det är tur inte alla har PMS idag.
Ninni slår på tangenterna på keyboarden och försöker skärma bort Kajsas gälla röst. Bakom ryggen hör hon att Kajsa fnissar löjligt åt något Sandra säger. Ljudet får Ninni att rysa. Själv skulle Ninni verkligen behöva ett miljöombyte, så långt bort från Kajsa som möjligt...
Ninni himlar med ögonen.
- Gör det då.
- Men jag har ju inte råd.
Ninni stönar högt åt Kajsas svar.
- Stanna hemma då.
Ninnis ton är skarp och hård. Kajsa fnyser och vänder sig mot Sandra istället. Hon upprepar sin önskan och Sandra lyssnar uppmärksamt. Högt säger Kajsa:
- Det är tur inte alla har PMS idag.
Ninni slår på tangenterna på keyboarden och försöker skärma bort Kajsas gälla röst. Bakom ryggen hör hon att Kajsa fnissar löjligt åt något Sandra säger. Ljudet får Ninni att rysa. Själv skulle Ninni verkligen behöva ett miljöombyte, så långt bort från Kajsa som möjligt...
onsdag 26 januari 2011
Australian Studies
Isak lade ner boken med en djup suck. Det här med "Australian Studies" hade visat sig vara mer arbete än han trott. Sista terminen på gymnasiet hade han haft sån panik. I en kurskatalog från Umeås Universitet hade han hittat kursen. Titeln intresserade honom och han sökte den. Det ångrade han nu.
Tentan börjar om exakt tjugo timmar, tänkte han när han såg på klockan. Han räknade på fingrarna, i fyra timmar hade han suttit och läst.
Varför kunde inte bara all fakta fastna, tänkte han medan han gnuggade tinningarna. Huvudvärken hade kommit tillbaka igen.
Han gick ut i köket och hällde upp sjätte koppen kaffe. Isak, du klarar det, peppade han sig själv innan han satte sig vid skrivbordet igen.
I pappershög på bordet låg små minneskort han tillverkat för tentan. Han tog upp ett.
"Vad är en walkabout?", stod det på kortet.
Han knep ihop ögonen och försökte förgäves komma ihåg. Förbannade skit, tänkte han och slog näven i bordet. Han vände på kortet, läste svaret och stönade högt.
Det skulle bli en lång natt insåg han och gick in i badrummet för att leta fram några koffeintabletter.
Tentan börjar om exakt tjugo timmar, tänkte han när han såg på klockan. Han räknade på fingrarna, i fyra timmar hade han suttit och läst.
Varför kunde inte bara all fakta fastna, tänkte han medan han gnuggade tinningarna. Huvudvärken hade kommit tillbaka igen.
Han gick ut i köket och hällde upp sjätte koppen kaffe. Isak, du klarar det, peppade han sig själv innan han satte sig vid skrivbordet igen.
I pappershög på bordet låg små minneskort han tillverkat för tentan. Han tog upp ett.
"Vad är en walkabout?", stod det på kortet.
Han knep ihop ögonen och försökte förgäves komma ihåg. Förbannade skit, tänkte han och slog näven i bordet. Han vände på kortet, läste svaret och stönade högt.
Det skulle bli en lång natt insåg han och gick in i badrummet för att leta fram några koffeintabletter.
tisdag 25 januari 2011
Hemlängtan?
Hemlängtan, vad är det?
Som snigeln bär jag mitt hem på ryggen.
Sova på en soffa, bänk eller värmer mig i någon annans säng.
Jag är fri, utan värdsliga ting som hem.
En gång hade jag ett hem, dit vill jag inte igen.
Etanolluktande far och gråtande mor.
Så jag undrar igen, hemlängtan, vad är det?
Som snigeln bär jag mitt hem på ryggen.
Sova på en soffa, bänk eller värmer mig i någon annans säng.
Jag är fri, utan värdsliga ting som hem.
En gång hade jag ett hem, dit vill jag inte igen.
Etanolluktande far och gråtande mor.
Så jag undrar igen, hemlängtan, vad är det?
måndag 24 januari 2011
Dunkade tankar
Jag flyger över gröna skogar, på en kvast. Molnen viner förbi och hjälmen jag bär skakar lite av luftturbulensen. Då jag lutar mig lite framåt, störtar kvasten fort neråt. Marken närmar sig med rasande fart,innan jag skickligt vänder upp igen mot himlen. Glädjen berusar mig. Jag håller ut händer och släpper kvasten. Kvasten hoppar till lite, då vi åker igenom ett moln, så jag får klamra mig fast för att inte åka av.
Något blött rör vid mig. Usch, tänker jag. Det suddiga blir tydligare och jag hör ett välbekant dunkade ljudet. Något puffar på min arm. Jag blundar hårt och vill tillbaka in i drömmen. Dunkade ljudet ökar och det blöta rör vid mig igen.
Jaja, vi ska gå ut, tänker jag medan jag motvilligt öppnar ögonen och möter de bruna som ivrigt tittar på mig.
Något blött rör vid mig. Usch, tänker jag. Det suddiga blir tydligare och jag hör ett välbekant dunkade ljudet. Något puffar på min arm. Jag blundar hårt och vill tillbaka in i drömmen. Dunkade ljudet ökar och det blöta rör vid mig igen.
Jaja, vi ska gå ut, tänker jag medan jag motvilligt öppnar ögonen och möter de bruna som ivrigt tittar på mig.
söndag 23 januari 2011
Frökens kateder
Caroline och jag kvävde ett fniss, såg på varandra och kvävde ett till. När alla andra gått ur klassrummet för att gå rast, smög vi fram, fnissade lite till och gick sedan visslandes ut ur klassrummet.
”Vad har ni för er?” Det var fröken som frågade, när vi kom ut på skolgården.
”Inget”, svarade jag snabbt. Caroline och jag brast ut i ännu ett fnissanfall igen. Fröken skakade förbryllat på huvudet och gick bort mot fotbollsplanen.
Klockan ringde in och vi satte oss återigen i bänkarna. Fröken satte sig vid katedern och drog ut lådan, för att ta fram tavelkritor.
Hon skrek till och flög upp på fötter och pekade mot lådan. Klassen fnissade till. Hon tittade upp och såg misstänksam ut över elevskaran i bänkarna. Sedan gick hon med bestämda steg fram till lådan. Hon höll upp det för klassen. Det var en gummiorm. Med bister min sa hon: ”Okej, vem av er var det?”
Caroline och jag kunde inte hålla oss länge, utan vek oss av skratt.
fredag 21 januari 2011
Skrivbordet
Kronofogden skulle komma hem till oss imorgon, tänkte jag medan jag satt i fåtöljen vid fönstret.
Pappa hade stängt in sig i sovrummet efter maten och mamma hade stykit kläder sen dess. När jag kom in efter vi lekt kurragömma på gården, hade hennes ögon varit rödmosiga. Förmodligen av gråt och inte av löken som hon själv hade sagt.
Fåtöljen knarrade lite under mig när jag växlade ställning. Jag såg bort mot det vita skrivbordet. Pappa hade kommit hem med det i en stor kartong. Det var för flera år sedan nu. Skrattat, gett mig en bamsekram och berättat att det var till mig. Inte till Tove eller Johan, utan bara till mig. Pappa och jag hade slitit upp kartongen, tagit fram beskrivningen och börjat montera ihop det tillsammans. Vi hade precis blivit färdiga, då mamma knackade på dörren.
"Åh, vad fint det blev, Marina" utbrast mamma och log stort. Hon började plocka undan kartonger, plasten och allt annat skräp vi lämnat efter oss. "Vad är det här?" mamma höll upp en skruv.
Pappa och jag tittade på varandra och sen på skrivbordet. En rynka syntes i pappas panna och han bläddrade lite i beskrivningen.
Mamma brast då ut i skratt. "Är det någon som har en skruv lös?"
Jag hade suckat högt åt mammas pinsamma kommentar medan pappa hade tyckt det varit roligt och fnisst.
Det var ett fint minne och skrivbordet hade inte ramlat ihop ännu, så var skruven kom ifrån vet jag inte. Imorgon skulle de komma, kronofogden som sagt, och titta på alla våra saker. Jag rös till. Igår när mamma sagt godnatt, hade hon sagt att jag inte skulle bli ledsen om de tog några av våra saker.
Stackars mamma och pappa, tänkte jag sorgset. Mina värdefullaste ägodelar, min dagbok, mina barbridockor och mitt smyckeskrin, hade jag därför gömt i ett dolt fack i skrivbordet. Där skulle Kronofogden aldrig hitta dem, tänkte jag nöjt.
Pappa hade stängt in sig i sovrummet efter maten och mamma hade stykit kläder sen dess. När jag kom in efter vi lekt kurragömma på gården, hade hennes ögon varit rödmosiga. Förmodligen av gråt och inte av löken som hon själv hade sagt.
Fåtöljen knarrade lite under mig när jag växlade ställning. Jag såg bort mot det vita skrivbordet. Pappa hade kommit hem med det i en stor kartong. Det var för flera år sedan nu. Skrattat, gett mig en bamsekram och berättat att det var till mig. Inte till Tove eller Johan, utan bara till mig. Pappa och jag hade slitit upp kartongen, tagit fram beskrivningen och börjat montera ihop det tillsammans. Vi hade precis blivit färdiga, då mamma knackade på dörren.
"Åh, vad fint det blev, Marina" utbrast mamma och log stort. Hon började plocka undan kartonger, plasten och allt annat skräp vi lämnat efter oss. "Vad är det här?" mamma höll upp en skruv.
Pappa och jag tittade på varandra och sen på skrivbordet. En rynka syntes i pappas panna och han bläddrade lite i beskrivningen.
Mamma brast då ut i skratt. "Är det någon som har en skruv lös?"
Jag hade suckat högt åt mammas pinsamma kommentar medan pappa hade tyckt det varit roligt och fnisst.
Det var ett fint minne och skrivbordet hade inte ramlat ihop ännu, så var skruven kom ifrån vet jag inte. Imorgon skulle de komma, kronofogden som sagt, och titta på alla våra saker. Jag rös till. Igår när mamma sagt godnatt, hade hon sagt att jag inte skulle bli ledsen om de tog några av våra saker.
Stackars mamma och pappa, tänkte jag sorgset. Mina värdefullaste ägodelar, min dagbok, mina barbridockor och mitt smyckeskrin, hade jag därför gömt i ett dolt fack i skrivbordet. Där skulle Kronofogden aldrig hitta dem, tänkte jag nöjt.
torsdag 20 januari 2011
Plikten kallar
Forma, leta, hitta nya ord och skapa är det bästa jag vet.
Med en kopp bryggt kaffe sätter jag mig till rätta i gamla fåtöljen. Den står i hörnet bredvid travar av anteckningsböcker, cdskivor och den stora stereon.
Belysningen består av en vit från Ikea, ful som stryk.
Där sitter jag en stund, klickar på tagenterna, letar och funderar. Skriver inlägg, skriver på nästan-färdig-boken och skriver ner orden som flyter omkring i hjärnmassan.
Den lilla underbara stunden innan plikten kallar på mig Jag måste svara den, loma iväg till arbete och högskola, suktandes efter nästa morgonstund.
Med en kopp bryggt kaffe sätter jag mig till rätta i gamla fåtöljen. Den står i hörnet bredvid travar av anteckningsböcker, cdskivor och den stora stereon.
Belysningen består av en vit från Ikea, ful som stryk.
Där sitter jag en stund, klickar på tagenterna, letar och funderar. Skriver inlägg, skriver på nästan-färdig-boken och skriver ner orden som flyter omkring i hjärnmassan.
Den lilla underbara stunden innan plikten kallar på mig Jag måste svara den, loma iväg till arbete och högskola, suktandes efter nästa morgonstund.
onsdag 19 januari 2011
Det var bättre förr..
Varje födelsedag lyfte pappa upp mig för att känna hur mycket jag växt.
En hel del numera, tror jag, för han har inte lyft mig sen jag var tio år.
Snurrgungan mina vänner och jag kunde åka runt, runt, runt i timmar på, klarar jag inte längre av, jag mår illa redan efter ett varv.
Hoppa spiken från 10:an, 5:an och göra bomben från 3:ans trampolin i simhallen,
var inget problem förr, nu doppar jag tån lite försiktigt i vattnet innan jag går i från trappan.
På krogen, på fredagskvällen, på lördagskvällen, kommer jag på mig själv att hellre vilja vara hemma i mjukisbyxor,en försynt gäsp i ett hörn redan kl tio, men håller som singel ut till kl fem,för att sedan sova ut nästa dag.
På fiket, runt hörnet, över en latte, är det inte längre prat om pinsamma hångel eller helgens hemska ragg,
utan om vem som fått barn, barnets vikt och bröst som läcker mjölk.
Häromdagen, var det så nära att jag sa det, men hann hejda mig innan jag sa det högt bland mina ammande vänninor.
"Det var bättre förr...", men saningen är den att det var det.
En hel del numera, tror jag, för han har inte lyft mig sen jag var tio år.
Snurrgungan mina vänner och jag kunde åka runt, runt, runt i timmar på, klarar jag inte längre av, jag mår illa redan efter ett varv.
Hoppa spiken från 10:an, 5:an och göra bomben från 3:ans trampolin i simhallen,
var inget problem förr, nu doppar jag tån lite försiktigt i vattnet innan jag går i från trappan.
På krogen, på fredagskvällen, på lördagskvällen, kommer jag på mig själv att hellre vilja vara hemma i mjukisbyxor,en försynt gäsp i ett hörn redan kl tio, men håller som singel ut till kl fem,för att sedan sova ut nästa dag.
På fiket, runt hörnet, över en latte, är det inte längre prat om pinsamma hångel eller helgens hemska ragg,
utan om vem som fått barn, barnets vikt och bröst som läcker mjölk.
Häromdagen, var det så nära att jag sa det, men hann hejda mig innan jag sa det högt bland mina ammande vänninor.
"Det var bättre förr...", men saningen är den att det var det.
tisdag 18 januari 2011
Ordkunskap
Fröken stod framme vid tavlan, hon skrev med krita på svarta tavlan. Hennes hår var uppsatt i en hård knut, inte ett hårstrå låg fel. Hennes dress, bestående av kjol och kavaj i matchande färg, var helt slät och inte en aning till veck. Det hade gått en maska på de svarta strumpbyxorna, precis ovanför de svarta skinnskorna. Fröken harklade sig, tittade ut över klassen med sina glasögon på nästippen.
"Nu mina kära elever ska vi ha ett oförberedd prov i ordkunskap"
Fröken såg nöjd ut när hon sa det. Eleverna drog häftigt efter andan. Längst ner satt Marina och försökte göra sig osynlig. Hennes hand höll hon för ansiktet, som om hon försökte göra sig så liten som möjligt.
Fröken harklade sig igen.
"Så så, nu lugnar vi ner oss"
Sorlet som uppstått efter frökens tillkännagivande tystnade tvärt. Fröken såg belåtet ut över de levande ljusen till elever som nu satt i bänkarna.
"Marina, kom fram till tavlan"
Marinas kinder blossade upp, då hon blev tilltalad. Hon reste sig försiktgt, sträckte lite på sig och försökte låta bli att titta på de andra där hon gick fram till tavlan. Lisa, den populäraste tjejen i klassen, fnissade när hon gick förbi. Marina försökte inte bry sig om henne, utan tittade endast på fröken som otåligt väntade.
"Marina, du får börja idag. Jag vill att du skriver upp det ord jag säger på tavlan. Har du förstått?"
Marina nickade och svalde hårt. Hon hatade att stå i centrum. Fröken räckte henne en vit krita.
"Schema"
Marina skrev upp ordet. Hon drog en suck av lättnad, det ordet kunde hon.
"Bra, rätt" Fröken log mot henne. Marina vände sig för att gå mot bänken.
"Vänta lite, ett ord till, Marina. Du är inte klar än, lilla vän" Fröken rörde henne lätt vid axeln. Marina ställde sig vid tavlan igen. Kan inte det vara över nu? Hon kunde höra hur Lisa och Anna viskade om henne bakom ryggen, de fnissade lite då och då. Varför kunde inte de lämna henne ifred? Fröken märkte inget, utan stod och bläddrade i sina papper.
"Är du redo för nästa ord"
Marina nickade till svar.
"Avyttra"
Marina tog tag i kritan. Hon bet sig i läppen, kände sig osäker på stavningen, gissade och skrev upp ordet på tavlan. Hon vände sig mot fröken.
"Fel"
Fröken skakade på huvude, suddade ut hennes stavning A-v-u-t-t-r-a.
"Det stavas med Y, Marina. Det lärde vi oss förra veckan. Du måste lyssna bättre, lilla vän"
Hon ville sjunka genom jorden. Kunde inte fröken låta henne vara nu?
"Du kan gå och sätta dig igen. Bra försök, lilla vän"
Fröken vände sig åter igen till klassen.
"Anna, vill du vara snäll och komma fram?"
Anna grimaserade åt Marina och gav henne en armbåge i sida, när hon var på väg till bänken. Fröken såg inget som vanligt, hon bläddrade i sina papper. Marina satte sig vid bänken igen, lättad över att det var över.
Hennes hand stötte till något vitt, ett papper. En hopvikt lapp. Hon vecklade sakta ut den.
"Du suger" stod det med stora bokstäver. Marina skrynklade ihop lappen, tittade på klockan över dörren och tänkte att det bara var tre timmar kvar nu. Det skulle hon klara av om hon bara höll sig osynlig. Hon sjönk ner i bänken och hoppades fröken inte skulle ropa upp henne mer.
"Nu mina kära elever ska vi ha ett oförberedd prov i ordkunskap"
Fröken såg nöjd ut när hon sa det. Eleverna drog häftigt efter andan. Längst ner satt Marina och försökte göra sig osynlig. Hennes hand höll hon för ansiktet, som om hon försökte göra sig så liten som möjligt.
Fröken harklade sig igen.
"Så så, nu lugnar vi ner oss"
Sorlet som uppstått efter frökens tillkännagivande tystnade tvärt. Fröken såg belåtet ut över de levande ljusen till elever som nu satt i bänkarna.
"Marina, kom fram till tavlan"
Marinas kinder blossade upp, då hon blev tilltalad. Hon reste sig försiktgt, sträckte lite på sig och försökte låta bli att titta på de andra där hon gick fram till tavlan. Lisa, den populäraste tjejen i klassen, fnissade när hon gick förbi. Marina försökte inte bry sig om henne, utan tittade endast på fröken som otåligt väntade.
"Marina, du får börja idag. Jag vill att du skriver upp det ord jag säger på tavlan. Har du förstått?"
Marina nickade och svalde hårt. Hon hatade att stå i centrum. Fröken räckte henne en vit krita.
"Schema"
Marina skrev upp ordet. Hon drog en suck av lättnad, det ordet kunde hon.
"Bra, rätt" Fröken log mot henne. Marina vände sig för att gå mot bänken.
"Vänta lite, ett ord till, Marina. Du är inte klar än, lilla vän" Fröken rörde henne lätt vid axeln. Marina ställde sig vid tavlan igen. Kan inte det vara över nu? Hon kunde höra hur Lisa och Anna viskade om henne bakom ryggen, de fnissade lite då och då. Varför kunde inte de lämna henne ifred? Fröken märkte inget, utan stod och bläddrade i sina papper.
"Är du redo för nästa ord"
Marina nickade till svar.
"Avyttra"
Marina tog tag i kritan. Hon bet sig i läppen, kände sig osäker på stavningen, gissade och skrev upp ordet på tavlan. Hon vände sig mot fröken.
"Fel"
Fröken skakade på huvude, suddade ut hennes stavning A-v-u-t-t-r-a.
"Det stavas med Y, Marina. Det lärde vi oss förra veckan. Du måste lyssna bättre, lilla vän"
Hon ville sjunka genom jorden. Kunde inte fröken låta henne vara nu?
"Du kan gå och sätta dig igen. Bra försök, lilla vän"
Fröken vände sig åter igen till klassen.
"Anna, vill du vara snäll och komma fram?"
Anna grimaserade åt Marina och gav henne en armbåge i sida, när hon var på väg till bänken. Fröken såg inget som vanligt, hon bläddrade i sina papper. Marina satte sig vid bänken igen, lättad över att det var över.
Hennes hand stötte till något vitt, ett papper. En hopvikt lapp. Hon vecklade sakta ut den.
"Du suger" stod det med stora bokstäver. Marina skrynklade ihop lappen, tittade på klockan över dörren och tänkte att det bara var tre timmar kvar nu. Det skulle hon klara av om hon bara höll sig osynlig. Hon sjönk ner i bänken och hoppades fröken inte skulle ropa upp henne mer.
måndag 17 januari 2011
Hämnd
Motgångar var något Marina var van vid. Icke godkänt på matematik, alltid vald sist på gymnastiken och inga vänner i skolan. Motgångar gör en starkare, vilket Marina hoppades var sant. Alla glåpord, viskningar och kommentarer om henne skär henne sönder och samman. Det enda hoppet hon hade var just det; hon skulle bli starkare än dem.
Dubbelt så hårt kämpade hon med matten, på gymnastiken försökte hon inte visa tårarna som vällde fram när de viskade om henne, i matsalen sträckte hon på ryggen och gick stolt bort till bordet i hörnet där hon satte sig ensam.
Hon blickade ut övermatsalen, tjejerna satt i klunka, fnissade, tisslade. Killarna knuffades, brottades och gapade i matkön. En liten, ynklig, obetydlig önskan dök upp i bröstet på henne, tänk att vara som ni viskade den svagt. Det varmblodiga hjärtat stålsatte sig. Nej aldrig, tänkte hon och började skriva i den lilla blåa skrivboken. Planer, berättelser och hämndaktioner stod där, tusentals hade hon skrivit ner om dem genom åren. De tröstade henne om nätterna och gjorde henne stark under dagarna.
En dag kommer jag få min hämnd, tänkte hon och slickade såren från det blödande varmblodiga hjärtat.
Utmaning 2011:17 - 17 januari Skriv om motsättningar.
söndag 16 januari 2011
Balansgång
En trådfin linje. En balansgång. Likt en lindansös trippar jag svajande framåt, försöker att inte ramla ner i minfältet.
Dofter lockar mig åt höger, vänster och framåt. Pengar, lycka, vänner och framgång doftar alla underbar för mig där jag trippar fram.
Vem är jag? Vad ska jag göra? Tankarna ropar från alla håll. Vill locka bort mig från linan.
Osynliga normer knuffar mig likt osynliga vindpustar, gör att jag nästan tappar balansen. Nära ögat.
Du står där som en tiger redo för anfall, redo att sluka mig. Ramla, väser du. Du står under mig, vid minfältet du skapat. Det är du som bestämmer vad som är normalt. Det är du som spänt upp den linjen. Den osynliga linjen. Det är dig jag hatar. Du som tvingar mig välja.
Jag balanserar på en trådfin och osynlig lina. Famlande i mörkret, trevande och osäker försöker jag hela tiden röra mig framåt. Vem är jag?
Dofter lockar mig åt höger, vänster och framåt. Pengar, lycka, vänner och framgång doftar alla underbar för mig där jag trippar fram.
Vem är jag? Vad ska jag göra? Tankarna ropar från alla håll. Vill locka bort mig från linan.
Osynliga normer knuffar mig likt osynliga vindpustar, gör att jag nästan tappar balansen. Nära ögat.
Du står där som en tiger redo för anfall, redo att sluka mig. Ramla, väser du. Du står under mig, vid minfältet du skapat. Det är du som bestämmer vad som är normalt. Det är du som spänt upp den linjen. Den osynliga linjen. Det är dig jag hatar. Du som tvingar mig välja.
Jag balanserar på en trådfin och osynlig lina. Famlande i mörkret, trevande och osäker försöker jag hela tiden röra mig framåt. Vem är jag?
lördag 15 januari 2011
Oidentifierade ingredienser
"Kan inte du finfördela maten åt Agda, lilla du?"ropar en röst ute i köket.
"Okej" svarar jag rösten så muntert jag förmår.
Jag muttrar för mig själv där jag går längs korridoren. Lilla du kan du vara själv, väser jag argt. Men inte så hon hör. Trots mina tjugosju år, så var jag fortfarande "lilla du". Träskorna klapprar argt mot golvet. De gör det omöjligt att inte väcka tanten som sover i fåtöljen. Jag biter mig i läppen då jag hör att hon vaknat till och nu ropar efter mig. Min rygg sjunker ihop lite, som ett försök att göra mig osynlig. Omöjligt. Kan hon inte lugna sig, tänker jag irriterat. Jag har ju inte tid nu.
Matvagnen är nu bara en meter ifrån mig nu, så jag låtsas inte höra henne. Den står bakom hörnet, så där ser hon mig inte, tänker jag glatt. Ropen slutar efter en stund. En suck av lättnad. Oförsiktigt slevar jag upp sörjan som kallas mat, så det stänker på väggen bakom vagnen. Äsch, tänker jag och ler lite för mig själv. Det får hon den andra torka bort. Det gör inte "lilla du".
Finfördela maten, tänker jag och himlar med ögonen. Finfördela är väl bara ett finare ord för passerat eller mixat tills ingredienserna inte går att urskiljas från varandra. Göra mat till en sörja, är väl ett passande ord. Den sörja de gamla på avdelningen får äta.
Plötsligt känner jag ett obehag i mellangärdet. Ska jag också hamna där i fåtöljen en dag? Tanken på att kanske jag en dag ska sitta där och äta sörjan. Det får mig att rysa av obehag. Jag skakar lite lätt bort tanken med en släng i spegeln bakom mig. Ett ung ansikte ler tillbaka mot mig. Det är inte dags än, tänker jag triumferande och trippar iväg på unga ben till Agda i fåtöljen.
"Varsågod" säger jag och sätter på henne hakklappen. "Det är finfördelat, Agda. Det är korv och potatismos".
"Okej" svarar jag rösten så muntert jag förmår.
Jag muttrar för mig själv där jag går längs korridoren. Lilla du kan du vara själv, väser jag argt. Men inte så hon hör. Trots mina tjugosju år, så var jag fortfarande "lilla du". Träskorna klapprar argt mot golvet. De gör det omöjligt att inte väcka tanten som sover i fåtöljen. Jag biter mig i läppen då jag hör att hon vaknat till och nu ropar efter mig. Min rygg sjunker ihop lite, som ett försök att göra mig osynlig. Omöjligt. Kan hon inte lugna sig, tänker jag irriterat. Jag har ju inte tid nu.
Matvagnen är nu bara en meter ifrån mig nu, så jag låtsas inte höra henne. Den står bakom hörnet, så där ser hon mig inte, tänker jag glatt. Ropen slutar efter en stund. En suck av lättnad. Oförsiktigt slevar jag upp sörjan som kallas mat, så det stänker på väggen bakom vagnen. Äsch, tänker jag och ler lite för mig själv. Det får hon den andra torka bort. Det gör inte "lilla du".
Finfördela maten, tänker jag och himlar med ögonen. Finfördela är väl bara ett finare ord för passerat eller mixat tills ingredienserna inte går att urskiljas från varandra. Göra mat till en sörja, är väl ett passande ord. Den sörja de gamla på avdelningen får äta.
Plötsligt känner jag ett obehag i mellangärdet. Ska jag också hamna där i fåtöljen en dag? Tanken på att kanske jag en dag ska sitta där och äta sörjan. Det får mig att rysa av obehag. Jag skakar lite lätt bort tanken med en släng i spegeln bakom mig. Ett ung ansikte ler tillbaka mot mig. Det är inte dags än, tänker jag triumferande och trippar iväg på unga ben till Agda i fåtöljen.
"Varsågod" säger jag och sätter på henne hakklappen. "Det är finfördelat, Agda. Det är korv och potatismos".
Utmaning 2011:15 - 15 januari Skriv om att finfördela. http://skrivpuff.blogspot.com/
tisdag 11 januari 2011
En förändring till det bättre?
Allén var full av grönt och lyste mot mig där med släpande steg tog mig fram. Första skoldag. Mina baggy pants hängde lite ner över rumpan. Den fyra storlekar för stora South pole tröjan såg ut som en tält, men det var meningen också. Mitt hår var ihopsatt i en slarvig tofs. I handen hade jag mina betyg. Medelmåttiga. Första dagen på gymnasiet låg jag med huvudet på bänken och var uttråkad. Iscool var mitt mellannamn.
Om några minuter skulle gymnasiet vara över. Kanonväder. Utanför väntade min familj med en stor skylt med mitt namn på. I handen hade jag mitt stipendie, som jag mottagit av rektorn för bästa betyg i min årskull. Min vita klänning var snorttajt och de höga skorna vingliga. Vi stod och fnissade och höll varandra i hand, mitt tjejgäng. Så nervöst det var. En sista blick i spegeln och påfyllning av läppglans. De blonda lockarna låg perfekt. När jag försökte springa ut genom dörren till friheten var jag säker på att jag såg ut som en liten prinsessa som trippade fram.
Utmaning 2011:11 - 11 januari Skriv om att förändra utseende. http://skrivpuff.blogspot.com
Om några minuter skulle gymnasiet vara över. Kanonväder. Utanför väntade min familj med en stor skylt med mitt namn på. I handen hade jag mitt stipendie, som jag mottagit av rektorn för bästa betyg i min årskull. Min vita klänning var snorttajt och de höga skorna vingliga. Vi stod och fnissade och höll varandra i hand, mitt tjejgäng. Så nervöst det var. En sista blick i spegeln och påfyllning av läppglans. De blonda lockarna låg perfekt. När jag försökte springa ut genom dörren till friheten var jag säker på att jag såg ut som en liten prinsessa som trippade fram.
Utmaning 2011:11 - 11 januari Skriv om att förändra utseende. http://skrivpuff.blogspot.com
måndag 10 januari 2011
Övergiven
Den dammiga tv-apparaten står på stand-by. Det gamla filtret i kaffebryggaren har antagit en grönaktig färg. Soffan vittnar ännu om att två personer suttit där. Kanske inte samtidigt.
I sängkammaren är endast ena sidan av sängen uppriven. Den andra sidan är slät och orörd. Under sängen ligger en svart strumpa orörd. Utanför garderoben hänger en manskostym med skyddsplast utanpå, innanför hänger färgglada klänningar i rader.
I badrummet står en grön och en röd tandborste i ett glas. På hyllan står rader av parfymer med fruktiga dofter. I hörnet står en kryddig mustig en. Ensam.
En rutig handduk ligger på golvet, den andra hänger orörd på kroken. Fotografiet från semester i Egypten med två leende spöken hänger snett.
På dörren står två namn. Beviset för att lägenheten varit bebodd av två, men inte längre. Den avlånga spegeln i hallen reflekterar endast ett spöke med rufsigt hår och rödsprängda ögon.
I sängkammaren är endast ena sidan av sängen uppriven. Den andra sidan är slät och orörd. Under sängen ligger en svart strumpa orörd. Utanför garderoben hänger en manskostym med skyddsplast utanpå, innanför hänger färgglada klänningar i rader.
I badrummet står en grön och en röd tandborste i ett glas. På hyllan står rader av parfymer med fruktiga dofter. I hörnet står en kryddig mustig en. Ensam.
En rutig handduk ligger på golvet, den andra hänger orörd på kroken. Fotografiet från semester i Egypten med två leende spöken hänger snett.
På dörren står två namn. Beviset för att lägenheten varit bebodd av två, men inte längre. Den avlånga spegeln i hallen reflekterar endast ett spöke med rufsigt hår och rödsprängda ögon.
söndag 9 januari 2011
En kväll
Sommaren år 1994 var det värmerekord..Våra dagar bestod bara av badande, solande och lek. Jag minns det som en lycklig tid. Min hud brunbränd och mitt hår solblekt. Underbart.
Enda sättet att svalka oss var i plaskdammen vid lekparken.Vilken min mamma hade när vi kom hem efter vattenkriget med totaltgenomblöta kläder. Det var värt det. Svala blöta kläder i värmen jämfört med arg mamma. Energiska åttaåringar med inga bekymmer i världen. Hela livet vid våra fötter. Minns du det?
Enda sättet att svalka oss var i plaskdammen vid lekparken.Vilken min mamma hade när vi kom hem efter vattenkriget med totaltgenomblöta kläder. Det var värt det. Svala blöta kläder i värmen jämfört med arg mamma. Energiska åttaåringar med inga bekymmer i världen. Hela livet vid våra fötter. Minns du det?
lördag 8 januari 2011
Drömmen som bröt sig ut
Vacker, snäll och vänlig är väl inga ord som beskriver min gamla svenskalärare Sonja precis.. Sonja var hård, ärlig och skräckinjagande. Hon skrämde mig lite om jag ska vara ärlig. Hennes kroppsbyggnad kunde beskrivas som bastant, till skillnad från lilla mig. Sonja verkligen lyste av självförtroende och tvättäkta feminism. Hon var då inte rädd för att sticka ut huvudet i blåsväder och säga vad hon tyckte, det hade de andra berättat för mig. Sånt skrämde mig.
Efter mitt byte från den andra skolan, där jag fått skäll för min usla svenska, hamnade jag till slut i Sonjas klass. Mina klasskamrater hade varnat mig. Sonja var ju inte att leka med.
Första lektionen började med en analys av en text av självaste Bellman. Jag satte igång att skriva febrilt. Om Sonja var så hårt som de sa, ville jag göra ett gott intryck. "Om Gud nu finns, så skulle Sonja låta mig vara" bad jag tyst. Vilken bortkastad bön. Hon klampade rätt fram till min bänk min första lektion och stod och flåsade över mig där jag satt och skrev. Undrar om hon kunde höra hur snabbt mitt hjärta bultade i mitt bröst. Minuter som kändes som evigheten själv passerade. Sen kom det. Domen, som de andra förutspått och förberett mig på. Jag skulle inte bli ledsen. Hela min kropp spände sig som en solfjäder och jag höll andan.
”Vad bra du skriver, du måste ha haft högsta betyg i din förra skola?” utbrast hon. Vänta. Vänta lite här. Vad var det hon sa egentligen? Jag måste hört fel.
Jag. Skriver. Bra. Det var ord jag aldrig hört förut. Hon menade mig. WOW. Den varma känslan spred sig, fast jag kämpade hårt för att sätta stopp för den. Ofrivilligt sköt jag upp som en raket, gjorde en piruett och damp ner på bänken igen.
Den bortglömda drömmen som jag av rädsla stuvat långt ner i en kista, låst och slängt bort nyckeln började bulta hårt och ville komma ut. Nej, väste jag strängt till den. Sluta. Sonja tycker du skriver bra, du skriver bra, sjöng det inom mig och jag började lyssna. Drömmen tog chansen när jag var distraherad och tog sig ur kistan. Skit! Den dansade hånande magdans bredvid mig där på bänken och mimade: Här för att stanna.
Med ett försiktigt och smått skräckslaget leende svarade jag Sonja: "Tack".
Utmaning 2011:8 - 8 januari Skriv om glädje. http://skrivpuff.blogspot.com
torsdag 6 januari 2011
Katten Gustav
Inte visste jag när jag fick hem min gulrandig lurvboll till kattunge att han ägde en speciell förmåga. Gustav döpte jag honom till . Snön hade inte töat bort ännu när Gustav kom hem till mig, så han höll sig mest inne. Gardiner, sladdar och möbler blev plötsligt oerhört intressant klätterställen och leksaker. Mitt lilla busfrö kunde somna varsomhelst. Ovanpå kokböckerna i bokhyllan i finrummet. Blommiga fåtöljen i sovrummet. Vintergarderoben en trappa upp. Eller lådan med silverbesticken i köket.
Det var en torsdag några veckor senare som Gustav bestämt sig visa sin unika förmåga. Matkassarna efter matinköpet stod på randiga trasmatten i köket, när Gustav valsade in och inspekterade. Sakta och försiktigt nosade han på alla matvaror en efter en. Jag tog upp de en efter en så lilla Gustav nådde upp Sedan från ingenstans fräste han och reste ragg när jag höll upp ett fryst paket med räkor. Jag öppnade det. Ingen disinkt lukt mötte mig och golvade mig precis, men Gustav var bestämd. Om jag så mycket som petade på paketet kom fräset. Gustav fortsatte inspektera och där kom det igen. Mjölken. Gustav hade rätt. Den var nog sur och klumpig. Gustav är en väldigt klok katt, ska du veta.
Efter det får Gustav alltid inspektera mina varor. Själv ser jag ju lite dåligt på äldre dagar. Ibland kan jag inte riktigt känna att sardinburken han pekat ut verkligen är dålig. Samtidigt så är det ju allmänt känt att på äldre dagar blir både lukt och smaksinnet sämre. Gustav är då bra att ha, även om han insisterar på att äta upp allt dåligt. Mina händer är det i alla fall inget fel på och tror nog Gustav blivit lite rundare.
Det var en torsdag några veckor senare som Gustav bestämt sig visa sin unika förmåga. Matkassarna efter matinköpet stod på randiga trasmatten i köket, när Gustav valsade in och inspekterade. Sakta och försiktigt nosade han på alla matvaror en efter en. Jag tog upp de en efter en så lilla Gustav nådde upp Sedan från ingenstans fräste han och reste ragg när jag höll upp ett fryst paket med räkor. Jag öppnade det. Ingen disinkt lukt mötte mig och golvade mig precis, men Gustav var bestämd. Om jag så mycket som petade på paketet kom fräset. Gustav fortsatte inspektera och där kom det igen. Mjölken. Gustav hade rätt. Den var nog sur och klumpig. Gustav är en väldigt klok katt, ska du veta.
Efter det får Gustav alltid inspektera mina varor. Själv ser jag ju lite dåligt på äldre dagar. Ibland kan jag inte riktigt känna att sardinburken han pekat ut verkligen är dålig. Samtidigt så är det ju allmänt känt att på äldre dagar blir både lukt och smaksinnet sämre. Gustav är då bra att ha, även om han insisterar på att äta upp allt dåligt. Mina händer är det i alla fall inget fel på och tror nog Gustav blivit lite rundare.
Utmaning 2011:6 - 6 januari Skriva om att fräsa. skrivpuff.blogspot.com
onsdag 5 januari 2011
Hemlig kärlek
Den 17e januari var den dagen en bokad psykologtid blev något helt annat. Det blev kärlek.
Alla tecken fanns där. Glittrande ögon, ville träffa mig igen, sa han. Men det största tecknet av alla var nog ändå att på väg ut så tog han på axeln. Kärlek. För evigt.
Vi är alla tre överens om det är värt trehundra i timmen. Han måste ju hålla skenet uppe, fast vi vet ju sanningen. Så nu på fredag får jag och såklart de andra två träffa vår drömprins igen.
Utmaning 2011:5 - 5 januari
Alla tecken fanns där. Glittrande ögon, ville träffa mig igen, sa han. Men det största tecknet av alla var nog ändå att på väg ut så tog han på axeln. Kärlek. För evigt.
Vi är alla tre överens om det är värt trehundra i timmen. Han måste ju hålla skenet uppe, fast vi vet ju sanningen. Så nu på fredag får jag och såklart de andra två träffa vår drömprins igen.
Utmaning 2011:5 - 5 januari
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)