En trådfin linje. En balansgång. Likt en lindansös trippar jag svajande framåt, försöker att inte ramla ner i minfältet.
Dofter lockar mig åt höger, vänster och framåt. Pengar, lycka, vänner och framgång doftar alla underbar för mig där jag trippar fram.
Vem är jag? Vad ska jag göra? Tankarna ropar från alla håll. Vill locka bort mig från linan.
Osynliga normer knuffar mig likt osynliga vindpustar, gör att jag nästan tappar balansen. Nära ögat.
Du står där som en tiger redo för anfall, redo att sluka mig. Ramla, väser du. Du står under mig, vid minfältet du skapat. Det är du som bestämmer vad som är normalt. Det är du som spänt upp den linjen. Den osynliga linjen. Det är dig jag hatar. Du som tvingar mig välja.
Jag balanserar på en trådfin och osynlig lina. Famlande i mörkret, trevande och osäker försöker jag hela tiden röra mig framåt. Vem är jag?
Jättebra tycker jag, poetiskt och med hetta.
SvaraRaderaFint.
SvaraRaderaPoetiskt - man ser som en lindansare och samtidigt något annat, beskrivning av ett helt förhållande.
SvaraRaderaIntressant text. "Det är dig jag hatar, du som tvingar mig att välja."
SvaraRaderaBra och talande bild. Sökande på slak lina...
SvaraRaderaJag säger som "tigern": Vad kan vara mer normalt än att falla? Typ. Intressant text! som sagt.
SvaraRaderaFina text som drar mellan det abstrakta och konkreta! "Osynliga normer knuffar mig likt osynliga vindpustar", tycker jag stod ut. Fin liknelse!
SvaraRaderaJa, vem är hotet, egentligen? Spännande text.
SvaraRadera