Det ingen ser, det ingen vet.

De blödande såren i min själ är osynliga för blotta ögat. De lämnar fotavtryck av mina klackar, där jag tar mig mellan soffan och bordet med spriten, men det är ingen som ser.
    Dunk-dunk-dunk. Swedish house maffia flödar ut ur högtalarna och får igång festen. Alla hoppar, skrattar och ser ut som spratteldockor. Alkoholen rinner ner i deras strupar och pumpar upp stämningen ännu mer. Men inte för mig.
   Jag halsar ur flaskan med vodka. 
   Du sjunger högt: "Birra, birra, bärs, bärs, bärs" och hänger på ditt nästa offer medan ölen rinner ned från din haka. Snart har du trasat sönder henne också.
   "Kom och dansa med mig", väser en svettig ölstinkande kille i mitt öra samtidigt som han vinglar till och häller halva ölglaset i soffkudden bredvid mig.
   Jag skakar bestämt på huvudet och sveper tequilan i shotglaset. Killen rycker nonchalant på axlarna och vinglar vidare.
   En gång var det jag där ute på golvet, skuttandes, hoppandes, glädjerusande och ovetande. Det var då. Nu saltar jag i såren med sprit och låter dem blöda.
   Du frågade om jag ville ta luft. Du frågade mig om jag ville. Du trodde nej betydde ja.
   I soffan sitter ett spöke, jag. Ett ihåligt skal av vad som varit, men det är det ingen som ser. De blödande såren i min själ kommer inte läka. De blödande såren som du gjorde med våld i min själ är för evigt inristade i mitt kött. Det osynliga du tog ifrån mig på fyllan med våld, det är det ingen som ser. Det är det ingen som vet. Bara jag.