Jag, dagisfröken?

Vi sitter på bänken utanför studievägledaren. Framför mig har jag ett test. Resultat lyder: Du ska arbeta med människor.
- Vet ni vad jag fick, jag ska arbeta med människor, säger jag glatt. Framför mig ser jag hur jag åker runt i en ambulans, blod sprutar, hjärtan stannar och jag räddar liv. Jag är en hjälte.
De andra tre tittar upp från sina papper.
- Ja, alltså du skulle passa perfekt som dagisfröken, säger Helena.

De andra två instämmer. Högljutt räknar de upp alla anledningarna till varför jag passar perfekt som det, snäll och lugn som jag är. Jag tittar förvånat på dem.
Jag, dagsifröken? Jag börjar göra om testet. Jag med mitt snitt på MVG, dagisfröken? Det var väl inget fel med det, men barn skrämmer mig. Jag känner inte ens några barn. I min familj är jag det enda barnet. Hjärtat hoppar över ett slag, när jag tänker tanken.  Jag vet inte ens vad en dagisfröken gör. Strupen snörps ihop.
I bakhuvudet hör jag mammas röst: "Jag vet att du kommer bli något stort när du blir stor".
Jaha, bara att tala om för henne vad testet visade då, undra vad hon kommer säga? Mamma som trodde jag skulle bli författare, bli en hjälte, förändra världen och gör en skillnad.
Bilden av min som en vardagshjälte bleknar, Helena är min bästa vän och brukar ha rätt. Hon kände mig väl, dagisfröken kanske inte var så dumt.

Studievägledaren ropar mitt namn och jag går in. Så fort jag satt mig säger jag argt:
"Det här är ett dåligt test, jag tycker inte ens om barn".
Studevägledaren tittar på mig och säger pedagogiskt:
"Varför gör du inte det då?"