Johan och Sofia för evigt

Ingen hade kallat honom galen förut.
Johan var crazy in love. Det kunde han gå med. Hjärtat gjorde en 360 vid synen av Sofia. Allt sådant klyschigt, alltså sådant han inte trott på förrän nu.

Fyra veckor och fem dagar hade de träffats. Sedan hon dragit sig ur.
"Snälla, ring inte mig. Du kan inte ringa tjugo gånger om dagen", hade hon sagt. "Det är bäst såhär. Du kommer hitta någon annan."

Johan satt kvar ensam på restaurangen funderandes. Sedan slog det honom. Hon ville inte höra kärleksförklaringen verbalt. Genial idé, berömde han sig själv. Hade inte Alex Schulman skrivit en kärleksförklaring till sin fru, en hel bok, tänkte han. Jovisst, det var glasklart vad han skulle göra nu. Sofia skulle få en kärleksförklaring skriftligt.

Vad än Johan tagit sig an i livet gjorde han det till hundra procent. Därför började han  redan nästa dag och struntade i att gå till jobbet. Följde efter henne på avstånd antecknades, satt på en bänk utanför hennes arbete där han kunde se henne gå omkring därinne. Efter en timme hade han skrivit ner tjugo sidor research om Sofia. Genial idé, tänkte han igen när han tjuvlyssnade på en samtal Sofia hade med sin chef genom fönsterventilen.
"Johan, det här måste få ett slut. Ser du inte hur det här ser ut i andras ögon?", sa hon. Hon hade upptäckt honom sittande i hennes port bakom en cykel och fått ett utbrott.
"Jag skriver en bok, om dig", svarade Johan och höll upp anteckningsblocket.
"Du är ju galen. Om du inte lägger av ringer jag polisen". Hennes klackar hade ekat i porten medan hon sprang uppför trapporna.
Galen, ingen hade kallat honom det förut. Sofia överdrev, tyckte han. Skrivandet var en process och fyllt av motgångar. Det hade han läst på en skrivblogg. En dag skulle hon förstå när boken kom ut. Det var de två för evigt.

(Skrivpuffutmaning: Skriv om en ide)

Snabbare än snabbast

Jag ska bli som ett TGV och skriva manuset snabbare än snabbast.
Jag ska slå världsrekord och skriva klart allt på en dag.
Jag ska bli antagen på förlag innan boken är klar och manuset ivägskickat.
Jag ska slå försäljningsrekord redan innan boken hamnat i bokhandeln.
Jag ska..
Men inte idag.

(Skriv om att göra något snabbare)

Hopp

En strimma av hopp,
rinner sakta,
fortplantar sig,
fyller mina vener,
fyller mina lungor,
fyller min kropp,

känslan är oslagbar

(skrivpuff utmaning: skriv om något oslagbart)

Borg

Kroppen är själens borg.
Den klär jag efter humör med utsmyckningar.

Själen är tankarnas borg.
Den behöver inga kläder.

Vad du vill

"Du får vad du vill"
Den andra skakade på huvudet.
"Jag har allt! Pengar, fastigheter, mark, bilar, vad vill du ha? Något måste du vilja ha, jag skriver ut en check på en miljon, Blir det bra?"
Den andra skakade åter igen på huvudet.
"Snälla, något måste du vilja ha"
Den andra skakde på huvudet.
"Jag vill inte dö, kan du inte ta någon annan?"
Den andra skakade på huvudet.

(Skrivpuff: skriv om en muta)

Oförstört IV

fortsättning från tidigare puffar...

Marken skakade och skräcken kröp uppför ryggen på honom för varje vibration. Håll huvudet kallt, intalade han sig.
Han blinkade flera gånger. Såg han i syn eller flyttade sig träden på sig som om det banade väg för något eller någon. Framför honom drog ett stort träd upp rötterna och vaggade åt sidan. Han drog efter andan.
En liten flicka stod framför honom och log. Var det hon som gjorde så att marken skakade?
"Hej". Flickan log och tittade på honom.
"Hej"
"Jag är Sandra, vem är du?"
Han harklade sig. "Tom, eh, jag heter Tom"
"Vad gör du här?"
Han rynkade pannan. "Det vet jag inte".
Flickan skrattade rått. Han överraskades av den otäcka tonen.
"Det vet jag"
Den vänliga blicken var borta och ersattes av något djuriskt medan en skimrande spetsig sak flög fram bakom hennes rygg.

Kvinnan stod på ett berg längre bort och betraktade scenen. Hon var nöjd, flickan var nöjd och mannen hade fått sitt äventyr, även om det var hans sista. Hon gäspade innan tog upp mobilen för att ringa nästa kund på listan.

(Skrivpuff utmaning: skriv om något som skimrar)

Oförstört III

Fortsättning från tidigare puff: Oförstört I och Oförstört II.

Han stod kvar ensam. Landskapet framför honom tycktes oändligt, vart skulle han ta vägen? Skogar av träd han aldrig sett förut sträckte sig i ett oregelbundet mönster och det syntes inga stigar mellan stammarna. Vid fötterna växte något som liknade en blandning mellan mossa och gräs, med pyttesmå regnbågsfärgade blommor.

Han slöt ögonen för att kunna koncentrera sig. Rubriken hade lytt: ”Är du trött på ditt meningslösa liv? Ring oss”. Ja, det var han och det var därför han tagit kontakt med kvinnan som ledde till att han hamnade här.

Visa mig värdig, tänkte han, vad innebär det?

Mer hann han inte tänka förrän solen gick i moln och marken började vibrera. Något eller någon var på väg hitåt förstod han. Han trevade i jackfickan efter kniven hon gett honom.

(Dagens tema: skriv om en rubrik)

Oförstört del II

Fortsättning på skrivpuff från igår: Oförstört

Han var hänförd och chockad, men fick fram: ”Vad händer nu?”

Hon betraktade honom allvarligt och de blå ögonen flammade upp. ”Nu vet du, nu har du sett och ingenting kommer bli sig likt. Du kan aldrig mer återvända”.

Han betraktade landskapet. Solskenet värmde med en styrka han aldrig känt förut, luften dansade omkring, allt var oförstört. ”Är det…?”

Hon log. ”Ja, det här är den bortglömda trädgården”.

”Är jag död?”

”Vad tror du själv?”

Han nickade svagt. "Vad gör jag nu?"
Hennes hand kallnade, leendet försvann och flamman falnade i ögonen på henne. "Du måste visa dig värdig"
Hon släppte hans hand och tog några steg ifrån honom. "Det här är din prövotid, din chans att stanna kvar här, eller..." Ögonen brann igen.
Han svalde hårt. "Men vad ska jag göra?"
"Visa dig värdig" Hon la huvudet på sned, log svagt innan hon suddades ut och försvann.

(Tema: skriv om en prövning)

Oförstört

Hon förde fingret till läpparna för att visa att han skulle vara tyst. "Sssh, kom", viskade hon. Orden flöt i böljande vågor in i örat på honom. Musik, hennes röst var musik. Ögonen glödde där hon stod i dörröppningen. Hur kunde en dödlig varelse ha sådana ögon undrade han. Hon tog hans hand, la kinden mot hans och viskade i hans öra: "Blunda, du får inte titta".
Han nickade lydigt och gjorde som hon sa. Han knep ihop ögonen hårt för att inte förstöra något.
Hon drog honom varsamt framåt. Luften, den blev plötsligt ren när han tagit några steg framåt. En doft, en eufori av dofter han inte känt förut. Det var nytt, som något oförstört.
Hon fnissade bredvid honom. "Öppna ögonen nu".
Han öppnade dem och bländades av synen.
Hon tryckte hans hand. "Nu vet du också". Hon förde åter fingret till läpparna för att visa att han skulle vara tyst.

(Tema: skriv om en invigning)

Allt det andra

På väggen hängde tavlorna i rad, Monet, Renoir, Pisarro, impressionister. Hon älskade de var och en för deras känsla att lämna bort detaljerna och för att de fångade ögonblick.
Blicken vändes till händerna i hennes knät. De var fårade, slitna och beniga efter åldern. Hon suckade djupt medan hon betraktade Renoirs målning från den vita kudden.
Vi är lika du och jag, ingen undrar om detaljer hos mig heller, de ser bara helheten, sa hon tyst flickan på bilden.
Hon vred på ringen med smaragden på. Hon hade byggt ett imperiet, blivit förmögen, haft tillfälliga älskare och gjort en raketkarriär. Andra hade avundas henne och velat bli som henne. Lungorna brände vid varje andetag, det är nära nu visste hon.
Allt det där är ytligt, viskade hon till tavlan. Med handen på magen slöt hon ögonen. Allt jag ville ha var ett barn. Allt det andra spelar ingen roll, blev hennes sista tanke innan hon somnade i en evig sömn.

(Tema: skriv om en förmögenhet)

Glasburken

Jag sitter i en glasburk. Folk talar till mig men det är från distans. Vad är verkligt och vad är fantasi?
Det vet jag inte.
Jag sover härinne, en evig sömn. Saker passerar mig, jag nickar och noterar. Händer det på riktigt?
Det vet jag inte.
Jag sover och hoppas på att någon en dag slår sönder glaset. Den dagen kommer jag vakna, känna frisk luft och komma ut i verkligheten. När blir det?
Det vet jag inte.

(Tema: skriv om att väcka)

Ansträng dig lite

"Försök nu"

"Jag gör ju det"

"Men, ordentligt sa jag"

"Jag försöker ju"

"Inte bra nog tydligen, kom igen nu"

Flickan hoppade upp, tog tag i repet och gled ner igen. Hon stampade i mattan. "Det går inte"

"Om vi kommer sist i tävlingen är det ditt fel" Pojken klättrade vant uppför linan, nuddade taket och hoppade ner igen. "Se. Det var väl inte så svårt"

"Inte för dig, ja"

(Tema: skriv om att försöka