Johan och Sofia för evigt

Ingen hade kallat honom galen förut.
Johan var crazy in love. Det kunde han gå med. Hjärtat gjorde en 360 vid synen av Sofia. Allt sådant klyschigt, alltså sådant han inte trott på förrän nu.

Fyra veckor och fem dagar hade de träffats. Sedan hon dragit sig ur.
"Snälla, ring inte mig. Du kan inte ringa tjugo gånger om dagen", hade hon sagt. "Det är bäst såhär. Du kommer hitta någon annan."

Johan satt kvar ensam på restaurangen funderandes. Sedan slog det honom. Hon ville inte höra kärleksförklaringen verbalt. Genial idé, berömde han sig själv. Hade inte Alex Schulman skrivit en kärleksförklaring till sin fru, en hel bok, tänkte han. Jovisst, det var glasklart vad han skulle göra nu. Sofia skulle få en kärleksförklaring skriftligt.

Vad än Johan tagit sig an i livet gjorde han det till hundra procent. Därför började han  redan nästa dag och struntade i att gå till jobbet. Följde efter henne på avstånd antecknades, satt på en bänk utanför hennes arbete där han kunde se henne gå omkring därinne. Efter en timme hade han skrivit ner tjugo sidor research om Sofia. Genial idé, tänkte han igen när han tjuvlyssnade på en samtal Sofia hade med sin chef genom fönsterventilen.
"Johan, det här måste få ett slut. Ser du inte hur det här ser ut i andras ögon?", sa hon. Hon hade upptäckt honom sittande i hennes port bakom en cykel och fått ett utbrott.
"Jag skriver en bok, om dig", svarade Johan och höll upp anteckningsblocket.
"Du är ju galen. Om du inte lägger av ringer jag polisen". Hennes klackar hade ekat i porten medan hon sprang uppför trapporna.
Galen, ingen hade kallat honom det förut. Sofia överdrev, tyckte han. Skrivandet var en process och fyllt av motgångar. Det hade han läst på en skrivblogg. En dag skulle hon förstå när boken kom ut. Det var de två för evigt.

(Skrivpuffutmaning: Skriv om en ide)

Snabbare än snabbast

Jag ska bli som ett TGV och skriva manuset snabbare än snabbast.
Jag ska slå världsrekord och skriva klart allt på en dag.
Jag ska bli antagen på förlag innan boken är klar och manuset ivägskickat.
Jag ska slå försäljningsrekord redan innan boken hamnat i bokhandeln.
Jag ska..
Men inte idag.

(Skriv om att göra något snabbare)

Hopp

En strimma av hopp,
rinner sakta,
fortplantar sig,
fyller mina vener,
fyller mina lungor,
fyller min kropp,

känslan är oslagbar

(skrivpuff utmaning: skriv om något oslagbart)

Borg

Kroppen är själens borg.
Den klär jag efter humör med utsmyckningar.

Själen är tankarnas borg.
Den behöver inga kläder.

Vad du vill

"Du får vad du vill"
Den andra skakade på huvudet.
"Jag har allt! Pengar, fastigheter, mark, bilar, vad vill du ha? Något måste du vilja ha, jag skriver ut en check på en miljon, Blir det bra?"
Den andra skakade åter igen på huvudet.
"Snälla, något måste du vilja ha"
Den andra skakde på huvudet.
"Jag vill inte dö, kan du inte ta någon annan?"
Den andra skakade på huvudet.

(Skrivpuff: skriv om en muta)

Oförstört IV

fortsättning från tidigare puffar...

Marken skakade och skräcken kröp uppför ryggen på honom för varje vibration. Håll huvudet kallt, intalade han sig.
Han blinkade flera gånger. Såg han i syn eller flyttade sig träden på sig som om det banade väg för något eller någon. Framför honom drog ett stort träd upp rötterna och vaggade åt sidan. Han drog efter andan.
En liten flicka stod framför honom och log. Var det hon som gjorde så att marken skakade?
"Hej". Flickan log och tittade på honom.
"Hej"
"Jag är Sandra, vem är du?"
Han harklade sig. "Tom, eh, jag heter Tom"
"Vad gör du här?"
Han rynkade pannan. "Det vet jag inte".
Flickan skrattade rått. Han överraskades av den otäcka tonen.
"Det vet jag"
Den vänliga blicken var borta och ersattes av något djuriskt medan en skimrande spetsig sak flög fram bakom hennes rygg.

Kvinnan stod på ett berg längre bort och betraktade scenen. Hon var nöjd, flickan var nöjd och mannen hade fått sitt äventyr, även om det var hans sista. Hon gäspade innan tog upp mobilen för att ringa nästa kund på listan.

(Skrivpuff utmaning: skriv om något som skimrar)

Oförstört III

Fortsättning från tidigare puff: Oförstört I och Oförstört II.

Han stod kvar ensam. Landskapet framför honom tycktes oändligt, vart skulle han ta vägen? Skogar av träd han aldrig sett förut sträckte sig i ett oregelbundet mönster och det syntes inga stigar mellan stammarna. Vid fötterna växte något som liknade en blandning mellan mossa och gräs, med pyttesmå regnbågsfärgade blommor.

Han slöt ögonen för att kunna koncentrera sig. Rubriken hade lytt: ”Är du trött på ditt meningslösa liv? Ring oss”. Ja, det var han och det var därför han tagit kontakt med kvinnan som ledde till att han hamnade här.

Visa mig värdig, tänkte han, vad innebär det?

Mer hann han inte tänka förrän solen gick i moln och marken började vibrera. Något eller någon var på väg hitåt förstod han. Han trevade i jackfickan efter kniven hon gett honom.

(Dagens tema: skriv om en rubrik)

Oförstört del II

Fortsättning på skrivpuff från igår: Oförstört

Han var hänförd och chockad, men fick fram: ”Vad händer nu?”

Hon betraktade honom allvarligt och de blå ögonen flammade upp. ”Nu vet du, nu har du sett och ingenting kommer bli sig likt. Du kan aldrig mer återvända”.

Han betraktade landskapet. Solskenet värmde med en styrka han aldrig känt förut, luften dansade omkring, allt var oförstört. ”Är det…?”

Hon log. ”Ja, det här är den bortglömda trädgården”.

”Är jag död?”

”Vad tror du själv?”

Han nickade svagt. "Vad gör jag nu?"
Hennes hand kallnade, leendet försvann och flamman falnade i ögonen på henne. "Du måste visa dig värdig"
Hon släppte hans hand och tog några steg ifrån honom. "Det här är din prövotid, din chans att stanna kvar här, eller..." Ögonen brann igen.
Han svalde hårt. "Men vad ska jag göra?"
"Visa dig värdig" Hon la huvudet på sned, log svagt innan hon suddades ut och försvann.

(Tema: skriv om en prövning)

Oförstört

Hon förde fingret till läpparna för att visa att han skulle vara tyst. "Sssh, kom", viskade hon. Orden flöt i böljande vågor in i örat på honom. Musik, hennes röst var musik. Ögonen glödde där hon stod i dörröppningen. Hur kunde en dödlig varelse ha sådana ögon undrade han. Hon tog hans hand, la kinden mot hans och viskade i hans öra: "Blunda, du får inte titta".
Han nickade lydigt och gjorde som hon sa. Han knep ihop ögonen hårt för att inte förstöra något.
Hon drog honom varsamt framåt. Luften, den blev plötsligt ren när han tagit några steg framåt. En doft, en eufori av dofter han inte känt förut. Det var nytt, som något oförstört.
Hon fnissade bredvid honom. "Öppna ögonen nu".
Han öppnade dem och bländades av synen.
Hon tryckte hans hand. "Nu vet du också". Hon förde åter fingret till läpparna för att visa att han skulle vara tyst.

(Tema: skriv om en invigning)

Allt det andra

På väggen hängde tavlorna i rad, Monet, Renoir, Pisarro, impressionister. Hon älskade de var och en för deras känsla att lämna bort detaljerna och för att de fångade ögonblick.
Blicken vändes till händerna i hennes knät. De var fårade, slitna och beniga efter åldern. Hon suckade djupt medan hon betraktade Renoirs målning från den vita kudden.
Vi är lika du och jag, ingen undrar om detaljer hos mig heller, de ser bara helheten, sa hon tyst flickan på bilden.
Hon vred på ringen med smaragden på. Hon hade byggt ett imperiet, blivit förmögen, haft tillfälliga älskare och gjort en raketkarriär. Andra hade avundas henne och velat bli som henne. Lungorna brände vid varje andetag, det är nära nu visste hon.
Allt det där är ytligt, viskade hon till tavlan. Med handen på magen slöt hon ögonen. Allt jag ville ha var ett barn. Allt det andra spelar ingen roll, blev hennes sista tanke innan hon somnade i en evig sömn.

(Tema: skriv om en förmögenhet)

Glasburken

Jag sitter i en glasburk. Folk talar till mig men det är från distans. Vad är verkligt och vad är fantasi?
Det vet jag inte.
Jag sover härinne, en evig sömn. Saker passerar mig, jag nickar och noterar. Händer det på riktigt?
Det vet jag inte.
Jag sover och hoppas på att någon en dag slår sönder glaset. Den dagen kommer jag vakna, känna frisk luft och komma ut i verkligheten. När blir det?
Det vet jag inte.

(Tema: skriv om att väcka)

Ansträng dig lite

"Försök nu"

"Jag gör ju det"

"Men, ordentligt sa jag"

"Jag försöker ju"

"Inte bra nog tydligen, kom igen nu"

Flickan hoppade upp, tog tag i repet och gled ner igen. Hon stampade i mattan. "Det går inte"

"Om vi kommer sist i tävlingen är det ditt fel" Pojken klättrade vant uppför linan, nuddade taket och hoppade ner igen. "Se. Det var väl inte så svårt"

"Inte för dig, ja"

(Tema: skriv om att försöka

Eldtunga

Solen utgjorde en skarp kontrakt mot de lilabruna bergen. Nedanför följde en slingrande orm av skog med tallar och granar, en urskog. Mörkret hade fallit ned och talat om för alla att det var dags att sova nu. De flesta låg i varma sängar och det hade hon också lust med. Med fiender i hälarna var det inget alternativ.
Eldtunga stack ner fingrar i mossan och luktade sedan på dem. Nigraer hade gått här för inte länge sedan, tänkte hon. De var på väg mot havet, vilket betydde att de följt hennes villospår. Hon spetsade örat och lyssnade. Tystnad.
Hon slöt ögonen och försökte få kontakt. Ilskan blixtrade till i ögonen när hon åter slog upp dem. Ännu ett bortkastat försök. Vad var det som hade skett? Varför fick hon inte tag i dem? Om hon bara kunde kontakt Mästaren kunde de beskydda henne från Nigraerna. Oron satte sig på hennes axel och följde med henne när hon rörde sig genom skogen.
De gröna skorna lämnade inga avtryck på marken och den långa svarta manteln dolde hennes sargade ansikte när hon fortsatte sin färd bort från havet. De klarblå ögonen antog en rödaktig ton i mörkret och observerade minsta skugga och rörelse. Eldtunga var tvungen att vara på sin vakt. Om hon kunde ta sig till bergen skulle hon vara säker. Hon stelnade till  när något rörde sig framför henne. För sent förstod hon att hon själv blivit lurad, de hade inte gått på det. En Nigra blottade tänderna i mörkret. Hon snodde runt för att se om hon kunde upptäcka fler.
"Förbannat", väste hon och bet sig i läppen. Snabbt slog hon ihop händerna, rörde munnen och började rita cirklar i luften. De dök upp från alla håll nu.
Besvärjelsen skulle distrahera hennes fiende, men frågan var om det skulle vara tillräckligt?

(Tema: skriv om att observera)

Ihärdig

Backen är lång och jag är kort.
Det gäller att vara ihärdig.

(Tema: skriv om att vara ihärdig)

Fjärilskotlett

"Tjoho", skrek någon i hallen.
Han vände kotletten i stekpannan.
Yrvädret svepte förbi honom med tjutande läten. Munnen visade de vita tänderna i ett stort leende."Nu har det hänt" Hon hoppade jämnfota upp och ner.
Han började hoppa med henne och tog hennes händer. "Fan vad bra"
Hon stannande. "Visste du redan?" Ögonbrynet höjdes förvånat.
"Du har väl blivit befodrad eller?" Han tvekade.
Ett åskmoln drogs över hennes ansiktet. "Nä, jag fick sparken".  Hon suckade.
Han stammade : "Men varför är du så glad då?"
Solskenet syntes åter i hennes ansikte. "Nu har jag all tid i världen och kan skriva på romanen."
Ett enerverande pipande avbröt samtalet. Fjärilskotletten låg svart och rök ilsket i stekpannan.

Galen diet

"Vad får du äta?"
"Hmm, vänta..." Hon bläddrade bland bladen i häftet. "Inte godis. Inte chips. Inte läsk. Inte choklad.Inte ostbågar. Inte popcorn. Inte dipp. Inte glass...". Hon grimaserade.
"Men herregud, hur ska du kunna överleva?" frågade trettonåringen förskräckt.

Skeptiska Sara

I en etta på Södermalm bodde Skeptiska Sara. För att betala månadshyran levde hon på det hon älskade mest, nämligen att vara skeptisk.
Hon hade gjort sig ett namn genom bloggen, eftersom hon ifrågasatte ALLT och ALLA. På morgonen med kaffekoppen i handen satte hon sig ner, myste i morgonrocken och fingrade på tangenterna. Hon ifrågasatte normal svenssons liv med arbete, familj och villa. Hon bloggade friskt om nyheter, myndigheter, politik, sjukdomar och allt mellan himmel och jord. Det fanns oändligt mycket att vara skeptisk till.
Bloggen var populär och hon hade flera trogna läsare. Det var de som döpt henne till skeptiska Sara. Hon blev lite sur när hon först läst namnet i en kommentar, men insåg sedan att hon gillade det.
För att tillgodose läsarnas behov, försökte hon ständigt hitta nya vinklar så läsarna skulle hänföras och undra. Vissa dagar tog det mer än en arbetsdag att få till ett bra inlägg. Statistikdiagrammet på hennes konto visade så mycket som trehundra läsare och det ökade för varje dag.
Hon insåg förra veckan vart det här skulle bära hän. Hon hade undvikigt det länge nog. Det fanns inget stopp på den snöboll som rullade nerför backen och blev större och större. Det var dags. Med vemod skrevs hon det som skulle bli det sista inlägg.
Det var dags att ifrågasätta Skeptiska Saras egen blogg.

Följ instruktionerna...

Steg ett: Kli i huvudet, en vridning åt höger och en åt vänster SEDAN slå upp boken. Ett tomt blad bläddras fram, RASKT! För långsamt, börja om..
Steg två: En linje dras mellan kvadranten över hypotenusan och roten ur två. Dividera med tjugofyra. Multiplicera med fyrtiotvå. Minus två komma två.  Detta för att komma fram till det gyllene snittet inom tretusensextio sekunder.
Inte FÄRDIG? Börja om..
(I beräkningen tas sedan även medellängden av en mus, diametern av en kanelbulle och phi med. En gnutta sanning och en stor dos lögn smulas sedan ner, observera detta är INKLUSIVE moms)
Huvudet skakas sedan i takt med delirummusik i tvåtakt. Etttusentvåhundratretttioåtta gånger. Exakt. EXAKT menade jag, börja om....
Om du läser detta redan NU, betyder det att du slarvat. Börja om!
(vi reserverar oss för eventuella missbedömningar i instruktioner gällande varan och för eventuella klagomål gällande resultatet eller uteblivet resultat. Instruktionerna ska inte följas utan att en gedigen psykologisk utredning gjorts)

Till dig

När folk frågar mig hur vi träffades, svarar jag alltid "under vattnet". Det låter lustigt, som att jag vore en sjöjungfru och du en skeppsbruten kapten. Det låter som en skröna och saga, men det ät det inte. Det var kärlek från och med då och det är sanningen.

Det var ju jag som trillat överbord från Livets skepp, låg och famlade i det mörka vattnet, när du hittade mig. Din gummihand tog tag i mig, höll mig hårt och tog mig upp till ytan. I din groddräkt var du långt ifrån en sjöjungfru och inte alls lika graciös som en.

Den gången trodde jag att mitt liv var över, luften var slut och att jag inte hade en chans att ta mig upp till ytan. I mitt tunnelseende borde jag kanske ha sett ett svagt lockande ljus, men det gjorde jag inte.
Istället såg jag bara dina gröna ögon och i dem min framtid.

Helt enkelt

Jag skulle kunna blåsa upp allt det här med pompösa ord, utsvävningar och insvängningar som gör dig helt yr i bollen, men det vill jag inte.
Orden skulle kunna förvrängas till synonymer som gör att de lämnar bestående avtryck, men det har jag ingen lust med.
Meningarna skulle kunna byggas på varandra, bindas ihop och bilda ett unikt eldtunga-mönster, men det kan jag inte.
Alltså... jag är trött helt enkelt.