Eldtunga

Solen utgjorde en skarp kontrakt mot de lilabruna bergen. Nedanför följde en slingrande orm av skog med tallar och granar, en urskog. Mörkret hade fallit ned och talat om för alla att det var dags att sova nu. De flesta låg i varma sängar och det hade hon också lust med. Med fiender i hälarna var det inget alternativ.
Eldtunga stack ner fingrar i mossan och luktade sedan på dem. Nigraer hade gått här för inte länge sedan, tänkte hon. De var på väg mot havet, vilket betydde att de följt hennes villospår. Hon spetsade örat och lyssnade. Tystnad.
Hon slöt ögonen och försökte få kontakt. Ilskan blixtrade till i ögonen när hon åter slog upp dem. Ännu ett bortkastat försök. Vad var det som hade skett? Varför fick hon inte tag i dem? Om hon bara kunde kontakt Mästaren kunde de beskydda henne från Nigraerna. Oron satte sig på hennes axel och följde med henne när hon rörde sig genom skogen.
De gröna skorna lämnade inga avtryck på marken och den långa svarta manteln dolde hennes sargade ansikte när hon fortsatte sin färd bort från havet. De klarblå ögonen antog en rödaktig ton i mörkret och observerade minsta skugga och rörelse. Eldtunga var tvungen att vara på sin vakt. Om hon kunde ta sig till bergen skulle hon vara säker. Hon stelnade till  när något rörde sig framför henne. För sent förstod hon att hon själv blivit lurad, de hade inte gått på det. En Nigra blottade tänderna i mörkret. Hon snodde runt för att se om hon kunde upptäcka fler.
"Förbannat", väste hon och bet sig i läppen. Snabbt slog hon ihop händerna, rörde munnen och började rita cirklar i luften. De dök upp från alla håll nu.
Besvärjelsen skulle distrahera hennes fiende, men frågan var om det skulle vara tillräckligt?

(Tema: skriv om att observera)

Ihärdig

Backen är lång och jag är kort.
Det gäller att vara ihärdig.

(Tema: skriv om att vara ihärdig)

Meningslöshet

Öka tempot.
Maxfart.
Pang.
Överhettad.
Rykande.
Bromsar.
Minimumfart.
Öka tempot.

Fjärilskotlett

"Tjoho", skrek någon i hallen.
Han vände kotletten i stekpannan.
Yrvädret svepte förbi honom med tjutande läten. Munnen visade de vita tänderna i ett stort leende."Nu har det hänt" Hon hoppade jämnfota upp och ner.
Han började hoppa med henne och tog hennes händer. "Fan vad bra"
Hon stannande. "Visste du redan?" Ögonbrynet höjdes förvånat.
"Du har väl blivit befodrad eller?" Han tvekade.
Ett åskmoln drogs över hennes ansiktet. "Nä, jag fick sparken".  Hon suckade.
Han stammade : "Men varför är du så glad då?"
Solskenet syntes åter i hennes ansikte. "Nu har jag all tid i världen och kan skriva på romanen."
Ett enerverande pipande avbröt samtalet. Fjärilskotletten låg svart och rök ilsket i stekpannan.

Galen diet

"Vad får du äta?"
"Hmm, vänta..." Hon bläddrade bland bladen i häftet. "Inte godis. Inte chips. Inte läsk. Inte choklad.Inte ostbågar. Inte popcorn. Inte dipp. Inte glass...". Hon grimaserade.
"Men herregud, hur ska du kunna överleva?" frågade trettonåringen förskräckt.

Skeptiska Sara

I en etta på Södermalm bodde Skeptiska Sara. För att betala månadshyran levde hon på det hon älskade mest, nämligen att vara skeptisk.
Hon hade gjort sig ett namn genom bloggen, eftersom hon ifrågasatte ALLT och ALLA. På morgonen med kaffekoppen i handen satte hon sig ner, myste i morgonrocken och fingrade på tangenterna. Hon ifrågasatte normal svenssons liv med arbete, familj och villa. Hon bloggade friskt om nyheter, myndigheter, politik, sjukdomar och allt mellan himmel och jord. Det fanns oändligt mycket att vara skeptisk till.
Bloggen var populär och hon hade flera trogna läsare. Det var de som döpt henne till skeptiska Sara. Hon blev lite sur när hon först läst namnet i en kommentar, men insåg sedan att hon gillade det.
För att tillgodose läsarnas behov, försökte hon ständigt hitta nya vinklar så läsarna skulle hänföras och undra. Vissa dagar tog det mer än en arbetsdag att få till ett bra inlägg. Statistikdiagrammet på hennes konto visade så mycket som trehundra läsare och det ökade för varje dag.
Hon insåg förra veckan vart det här skulle bära hän. Hon hade undvikigt det länge nog. Det fanns inget stopp på den snöboll som rullade nerför backen och blev större och större. Det var dags. Med vemod skrevs hon det som skulle bli det sista inlägg.
Det var dags att ifrågasätta Skeptiska Saras egen blogg.

Följ instruktionerna...

Steg ett: Kli i huvudet, en vridning åt höger och en åt vänster SEDAN slå upp boken. Ett tomt blad bläddras fram, RASKT! För långsamt, börja om..
Steg två: En linje dras mellan kvadranten över hypotenusan och roten ur två. Dividera med tjugofyra. Multiplicera med fyrtiotvå. Minus två komma två.  Detta för att komma fram till det gyllene snittet inom tretusensextio sekunder.
Inte FÄRDIG? Börja om..
(I beräkningen tas sedan även medellängden av en mus, diametern av en kanelbulle och phi med. En gnutta sanning och en stor dos lögn smulas sedan ner, observera detta är INKLUSIVE moms)
Huvudet skakas sedan i takt med delirummusik i tvåtakt. Etttusentvåhundratretttioåtta gånger. Exakt. EXAKT menade jag, börja om....
Om du läser detta redan NU, betyder det att du slarvat. Börja om!
(vi reserverar oss för eventuella missbedömningar i instruktioner gällande varan och för eventuella klagomål gällande resultatet eller uteblivet resultat. Instruktionerna ska inte följas utan att en gedigen psykologisk utredning gjorts)

Till dig

När folk frågar mig hur vi träffades, svarar jag alltid "under vattnet". Det låter lustigt, som att jag vore en sjöjungfru och du en skeppsbruten kapten. Det låter som en skröna och saga, men det ät det inte. Det var kärlek från och med då och det är sanningen.

Det var ju jag som trillat överbord från Livets skepp, låg och famlade i det mörka vattnet, när du hittade mig. Din gummihand tog tag i mig, höll mig hårt och tog mig upp till ytan. I din groddräkt var du långt ifrån en sjöjungfru och inte alls lika graciös som en.

Den gången trodde jag att mitt liv var över, luften var slut och att jag inte hade en chans att ta mig upp till ytan. I mitt tunnelseende borde jag kanske ha sett ett svagt lockande ljus, men det gjorde jag inte.
Istället såg jag bara dina gröna ögon och i dem min framtid.

Tolerera dig

Svälja ditt beteende,
Le snällt,
Tryck ner ilskan,

Stäng ute din röst,
Låtsas som det regnar,
Le falskt,

Tolerera,
Tolerera dig,
Ditt beteende,
Din röst,
Dina ord,
Jag försöker...

Helt enkelt

Jag skulle kunna blåsa upp allt det här med pompösa ord, utsvävningar och insvängningar som gör dig helt yr i bollen, men det vill jag inte.
Orden skulle kunna förvrängas till synonymer som gör att de lämnar bestående avtryck, men det har jag ingen lust med.
Meningarna skulle kunna byggas på varandra, bindas ihop och bilda ett unikt eldtunga-mönster, men det kan jag inte.
Alltså... jag är trött helt enkelt.

Vägskälet

Träden tornade upp sig på sidorna om vägen, mörkret fick dem att se mänskliga ut. Skuggorna spelade mig om och om igen ett litet spratt. Jag drog häftigt efter andan, då jag tyckte mig se glödande ögon bakom en trädstam.
   Vägskälet dök upp som av trolleri.
  Åt vänster såg stigen ljus ut. Den lockade mig med fågelkvitter och värme. Stigen var upptrampad. Många hade gått där innan mig, förstod jag. Granarna var planterade i rader, och utgjorde ett nät av ordning och reda. Den doftade ljuvligt, skog, natur på männuiskors vis.
   Åt höger syntes endast få spår av vad som varit en stig. Gräset hade växt sig högt, taggbuskar omslöt den lilla passagen och jag såg inte vart den tog vägen. Den kanske svängde, eller gick rakt fram. Det var svårt att se. De höga tallarna och granarna hade växt sig vilda, det rådde total oordning. Granen närmast vägskälet hade spindelväv på sig och jag ryckte till när en uggla hoade. En kall vind drog från höger, och min hud knottrades.
  Jag kisade ut i mörkret, men blev inte klokare.
  Vilken väg jag skulle ta?
  Jag tog ett djupt andetag och vek av åt höger.
Andras vägar hade aldrig lockat mig, jag vill hitta min egen.

Varför?

Allt gick fort.
En sekund tog det för din knytnäve att träffa min ansike.
Det lät som den träffat en vägg. Något knäcktes. Jag glömmer aldrig ljudet.

Någon skrek bredvid mig, själv var jag tyst. Jag kände inget, allt skedde så fort.
Du sprang iväg, andra sprang med dig. Fotsteg överallt, innan jag blundade.

Någon bredvid mig gapade om blod. Jag öppnade ögonen.
Blod på mina händer. Blod på marken, massa blod.

Då kände jag det, smärtan. En fruktansvärd smärta i näsan, pannan och ena sidan av ansiktet.

Något rann nerför mitt ansikte, hamnade i min mun. Det var blod, mitt eget blod.
Det gjorde verkligen ont nu.
När jag kände med handen, insåg jag att du lyckats öppna ett sår i min panna, skada min näsa och gett mig ett sår vid ögonbrynet. Allt med ett slag, det var bra gjort.

Allt började bli suddigt framför mina ögon. Någon tog emot mig när världen började snurra.
Rädslan hade tagit tag om mig nu. Min strupe snördes åt, gjorde det svårt att andas.

Någon tog min hand, ledde mig iväg.
Chockat förklarade jag om och om igen vad som hänt. De var så många personer där.
Inombords var jag rädd, för dig, för att du skulle komma tillbaka och avsluta det du påbörjat.
Alla rörde sig snabbt, kände på mig överallt, stoppade blodet och gav mig tabletter.
Rösterna viskade runt omkring mig. De stressade rösterna frågade mig vad du haft i handen.
Förbryllade röster frågade om du bara slagit en gång.

De hittade dig aldrig. Du gömde dig. Du behövde aldrig stå till svars.
Du svarade mig aldrig på frågan, varför?

Alarmerande tomt

Den röda lampan blinkade ilsket i kontrollrummet. Han svor tyst för sig själv och torkade svetten ur pannan med en trasa. Sen tryckte han på den stora röda knappen, en siren slog omedelbart igång. Han drog snabbt till sig mikrofonen och gormade:
"Killar, Fyran, Fyran, jag repeterar, helt slut på fyran".
 Han knäppte av radion igen. Duttade lite med trasan i pannan och stirrade på kontrollpanelen framför sig.
Det sprakade i radion och en ilsken röst svarade: "Vad fan Leffe, vi har inte ens fått lunch, vi fyllde ju precis på fyran".
Han suckade och svarade argt: "Det är väl för fan i jag som har slut på kunskap, brassa på nu, för helvete".
Blicken sökte längs staplarna på kontrollpanelen, där rymdes hela hennes hjärna. Minnet, kunskap, inlärning och hela kitet basade han för. Han la två fingrar på halsen. Pulsen var uppe i hundra nu, kände han. Trasan torkade upp några svettdroppar i pannan igen.
Kunskapsluckor hade alla  gröna staplar förutom lucka fyra som var nere på rött. De senaste dagarna hade det tillkommit fem nya kunskapsluckor, och han antog att det här bara var början.
Sakta började stapeln på fyran växa igen. Han andades ut och sa lättat i mikrofonen:
"Tack grabbar"
Den röda lampan släcktes och sirenen tystnade. Han lutade sig tillbaka i stolen. Hennes tentapluggande kommer bli min död, tänkte han trött.