Du.

Du blev mindre och mindre för varje gång jag såg dig. Ibland var det nästan ett helt år emellan. Dina nyckelben syntes mer och mer.

Jag sa aldrig något om det. En gång när du inte ätit på hela dagen vi umgåtts och bara tagit en cigg så sa jag något svepande om hunger. Du lagade mat åt mig men åt två tuggor själv.
Du svarade mig att du inte var det. Hungrig alltså.

I tunnelbanan skriker du nästan åt mig att jag inte fattar någonting. Jag fattade ingenting.
Du säger att du hatar alla män och att du vill sparka ned någon som tittar på dig.
Dina ögon skrämde mig då. Jag kände inte igen dig.

På gatan bakom Carmen säger du högt att du bara vill röka och bara ta något. Du vill ha något. NU! Du har inte gjort det på några dagar säger du samtidigt som du röker en cigarrett.
Jag svarar att jag förstår att det är tufft men du är inte där längre. Dina ögon ser något jag inte ser.
Du står framför mig men du är inte den jag älskar längre. Inte hon jag älskat sen 5års ålder. De bruna ögonen. De underbara läpparna. De smala fingrarna. Du är inte hon. Du är bara någon som tappat kontrollen.