En morgon

Det är en majdag. En fågel sjunger utanför mitt fönster och himlen är täckt av vita moln. Jag öppnar ögonen men min kropp rör sig inte. Den har gett upp fast jag skriker åt den att röra sig. Jag blir liggande på sidan i sängen mot fönstret.

Ibland

Ibland låtsas jag att jag inte saknar dig.
Att jag är komplett. Jag skrattar åt andras skämt. Jag konverserar hövligt på middagar. Jag äter min mat. Jag sover på natten. Jag gör det jag ska
Men när jag låtsas...
Då ringer jag dig.
"Heeeey", så studsar din röst mot mitt öra.
"Vet du vad som hände mig idag?" Jag skriker ut det för det är så jag pratar. Du är van.
Att jag kan höra dig skratta åt allt tokigt jag gör. Vet du att jag råkade spara en dejts nummer fel och smsade honom när jag pratade med honom? Han var inte imponerad.
Det är alltid på låtsas det där. I verkligheten vet jag inte vart du är eller hur du mår, men det kan jag inte tänka på.

Att dansa i regnet

Vem av oss var egentligen mest galen? Jag tror det är oavgjort.

Det öste ned den dagen. Ändå plaskade vi runt i vattenpölarna.
Du brukade skratta åt hur intensiv jag kunde vara. Att jag kunde dansa non-stop som en besatt. När slutade du med det?

Ditt skratt kom i vågor genom regnet. Jag ville ha mer av det.
Jag satte mig med ned och doppade hela håret ned i pölen som i den filmen vi sågs häromdagen.
Ditt skratt var lätt och fyllde mig helt och jag älskade dig då. Varje stund med dig saknade jag inget. Du var min bästa vän.

Nyårsafton

Malmö. Nyårsafton.
Du är så vacker. Sminkad med eyeliner.
Jag tar en klunk av bubblet och försöker följa med i samtalet vid bordet.
Du ser på mig. De bruna ögonen hakar fast i mina.
"Så, jag har gjort en abort nyligen. Vad har hänt i ditt liv på sistone?"
Det blir tyst vid bordet. I alla fall upplever jag det så som att alla hört vad du sagt.
Du väntar inte ens på mitt svar utan vänder dig bort direkt och fortsätter dricker av det röda vinet.
Jag säger ingenting alls utan iakttar dig när du säger något till hon bredvid dig. Jag låter dig dra dig undan utan ett ord.

I efterhand är det ögonblick som det här som är en pusselbit.

Du.

Du blev mindre och mindre för varje gång jag såg dig. Ibland var det nästan ett helt år emellan. Dina nyckelben syntes mer och mer.

Jag sa aldrig något om det. En gång när du inte ätit på hela dagen vi umgåtts och bara tagit en cigg så sa jag något svepande om hunger. Du lagade mat åt mig men åt två tuggor själv.
Du svarade mig att du inte var det. Hungrig alltså.

I tunnelbanan skriker du nästan åt mig att jag inte fattar någonting. Jag fattade ingenting.
Du säger att du hatar alla män och att du vill sparka ned någon som tittar på dig.
Dina ögon skrämde mig då. Jag kände inte igen dig.

På gatan bakom Carmen säger du högt att du bara vill röka och bara ta något. Du vill ha något. NU! Du har inte gjort det på några dagar säger du samtidigt som du röker en cigarrett.
Jag svarar att jag förstår att det är tufft men du är inte där längre. Dina ögon ser något jag inte ser.
Du står framför mig men du är inte den jag älskar längre. Inte hon jag älskat sen 5års ålder. De bruna ögonen. De underbara läpparna. De smala fingrarna. Du är inte hon. Du är bara någon som tappat kontrollen.

När vi gör slut

Det är inte när vi gör slut som knäcker mig. Det är hur.

Ett sms: Jag orkar inte mer nu.

Så skrev du.

Efter 28 års vänskap.

Ingen förklaring. Fem ord. 

Jag åker bakåt i en tågkupé.

Vi som dansar i en vattenpöl vid 12 års ålder innan jag stoppar ned håret i en av dem.

Den promenad runt ängen vi tog med brustna hjärtan. Runt, runt.

Sighseeing med vin kl 11 i Prag när vi var 25.

När du blev gudmor till det finalste jag har.

Och alla koppar te jag fått när vi pratat om allt. Skratten, tårarna och kramarna.

Det swsihar förbi mig innan det är borta.

Det är över nu.

Du går.

Dagen du flyttar är brutal inom mig.
Jag ler, går upp, klär på mig, borstar tänderna, äter frukost och lägger mig igen.
Du vet inte att jag gråtit efter dig. Mina kinder nariga av tårar i kylan. Mitt hjärta blödande i mitt bröst.
Du vet inte att min kropp saknar dina varje andetag. Jag är naken utan din famn runt mig. Inga kläder kan värma mig mer. Du vet ingenting om allt inom mig.

- Lycka till med allt, säger jag och försöker glittra med ögonen.
Så är du borta igen.

Bitar

Jag bär en bit av dig i mig.
Fingeravtrycket på mitt pekfinger.
De mörka ögonfransarna.
Ärret över mitt ögonbryn.

En dag

Först var vi kära. En sån kärlek som känns i varje muskel och varje andetag. Du var mitt allt.
Sen var vi arga. En ilska som kan bränna upp en hel stad.
Sen var vi ledsna. Tårar som tvättade bort det som brände inombords. Tårar i mängder som kunde fylla ett världshav.

Sen en dag så var vi inte det.
Vi var bara inte mer.

Det bränner på tungan

Länge har orden legat där och grott. En historia om två sökande ungdomar. En historia hur deras öden flätas samman till en stark stam.

Orden bränner i mig. Det är dags nu. Dags att skriva klart.
Dags att låta orden bli eld och låt allt brinna upp i en stor magisk scen.

Det är du. Det är hon
Det är vi.

Det ingen ser, det ingen vet.

De blödande såren i min själ är osynliga för blotta ögat. De lämnar fotavtryck av mina klackar, där jag tar mig mellan soffan och bordet med spriten, men det är ingen som ser.
    Dunk-dunk-dunk. Swedish house maffia flödar ut ur högtalarna och får igång festen. Alla hoppar, skrattar och ser ut som spratteldockor. Alkoholen rinner ner i deras strupar och pumpar upp stämningen ännu mer. Men inte för mig.
   Jag halsar ur flaskan med vodka. 
   Du sjunger högt: "Birra, birra, bärs, bärs, bärs" och hänger på ditt nästa offer medan ölen rinner ned från din haka. Snart har du trasat sönder henne också.
   "Kom och dansa med mig", väser en svettig ölstinkande kille i mitt öra samtidigt som han vinglar till och häller halva ölglaset i soffkudden bredvid mig.
   Jag skakar bestämt på huvudet och sveper tequilan i shotglaset. Killen rycker nonchalant på axlarna och vinglar vidare.
   En gång var det jag där ute på golvet, skuttandes, hoppandes, glädjerusande och ovetande. Det var då. Nu saltar jag i såren med sprit och låter dem blöda.
   Du frågade om jag ville ta luft. Du frågade mig om jag ville. Du trodde nej betydde ja.
   I soffan sitter ett spöke, jag. Ett ihåligt skal av vad som varit, men det är det ingen som ser. De blödande såren i min själ kommer inte läka. De blödande såren som du gjorde med våld i min själ är för evigt inristade i mitt kött. Det osynliga du tog ifrån mig på fyllan med våld, det är det ingen som ser. Det är det ingen som vet. Bara jag.

Svart och vitt

Allt, allt är svart och vitt.
Sortera, välja bort, ta in.
Inne eller ute.
Främling eller vän.

Du dömde.
Du valde.
Jag är ute.
Jag är främling.

Johan och Sofia för evigt

Ingen hade kallat honom galen förut.
Johan var crazy in love. Det kunde han gå med. Hjärtat gjorde en 360 vid synen av Sofia. Allt sådant klyschigt, alltså sådant han inte trott på förrän nu.

Fyra veckor och fem dagar hade de träffats. Sedan hon dragit sig ur.
"Snälla, ring inte mig. Du kan inte ringa tjugo gånger om dagen", hade hon sagt. "Det är bäst såhär. Du kommer hitta någon annan."

Johan satt kvar ensam på restaurangen funderandes. Sedan slog det honom. Hon ville inte höra kärleksförklaringen verbalt. Genial idé, berömde han sig själv. Hade inte Alex Schulman skrivit en kärleksförklaring till sin fru, en hel bok, tänkte han. Jovisst, det var glasklart vad han skulle göra nu. Sofia skulle få en kärleksförklaring skriftligt.

Vad än Johan tagit sig an i livet gjorde han det till hundra procent. Därför började han  redan nästa dag och struntade i att gå till jobbet. Följde efter henne på avstånd antecknades, satt på en bänk utanför hennes arbete där han kunde se henne gå omkring därinne. Efter en timme hade han skrivit ner tjugo sidor research om Sofia. Genial idé, tänkte han igen när han tjuvlyssnade på en samtal Sofia hade med sin chef genom fönsterventilen.
"Johan, det här måste få ett slut. Ser du inte hur det här ser ut i andras ögon?", sa hon. Hon hade upptäckt honom sittande i hennes port bakom en cykel och fått ett utbrott.
"Jag skriver en bok, om dig", svarade Johan och höll upp anteckningsblocket.
"Du är ju galen. Om du inte lägger av ringer jag polisen". Hennes klackar hade ekat i porten medan hon sprang uppför trapporna.
Galen, ingen hade kallat honom det förut. Sofia överdrev, tyckte han. Skrivandet var en process och fyllt av motgångar. Det hade han läst på en skrivblogg. En dag skulle hon förstå när boken kom ut. Det var de två för evigt.

(Skrivpuffutmaning: Skriv om en ide)

Snabbare än snabbast

Jag ska bli som ett TGV och skriva manuset snabbare än snabbast.
Jag ska slå världsrekord och skriva klart allt på en dag.
Jag ska bli antagen på förlag innan boken är klar och manuset ivägskickat.
Jag ska slå försäljningsrekord redan innan boken hamnat i bokhandeln.
Jag ska..
Men inte idag.

(Skriv om att göra något snabbare)

Hopp

En strimma av hopp,
rinner sakta,
fortplantar sig,
fyller mina vener,
fyller mina lungor,
fyller min kropp,

känslan är oslagbar

(skrivpuff utmaning: skriv om något oslagbart)

Borg

Kroppen är själens borg.
Den klär jag efter humör med utsmyckningar.

Själen är tankarnas borg.
Den behöver inga kläder.

Vad du vill

"Du får vad du vill"
Den andra skakade på huvudet.
"Jag har allt! Pengar, fastigheter, mark, bilar, vad vill du ha? Något måste du vilja ha, jag skriver ut en check på en miljon, Blir det bra?"
Den andra skakade åter igen på huvudet.
"Snälla, något måste du vilja ha"
Den andra skakde på huvudet.
"Jag vill inte dö, kan du inte ta någon annan?"
Den andra skakade på huvudet.

(Skrivpuff: skriv om en muta)

Oförstört IV

fortsättning från tidigare puffar...

Marken skakade och skräcken kröp uppför ryggen på honom för varje vibration. Håll huvudet kallt, intalade han sig.
Han blinkade flera gånger. Såg han i syn eller flyttade sig träden på sig som om det banade väg för något eller någon. Framför honom drog ett stort träd upp rötterna och vaggade åt sidan. Han drog efter andan.
En liten flicka stod framför honom och log. Var det hon som gjorde så att marken skakade?
"Hej". Flickan log och tittade på honom.
"Hej"
"Jag är Sandra, vem är du?"
Han harklade sig. "Tom, eh, jag heter Tom"
"Vad gör du här?"
Han rynkade pannan. "Det vet jag inte".
Flickan skrattade rått. Han överraskades av den otäcka tonen.
"Det vet jag"
Den vänliga blicken var borta och ersattes av något djuriskt medan en skimrande spetsig sak flög fram bakom hennes rygg.

Kvinnan stod på ett berg längre bort och betraktade scenen. Hon var nöjd, flickan var nöjd och mannen hade fått sitt äventyr, även om det var hans sista. Hon gäspade innan tog upp mobilen för att ringa nästa kund på listan.

(Skrivpuff utmaning: skriv om något som skimrar)

Oförstört III

Fortsättning från tidigare puff: Oförstört I och Oförstört II.

Han stod kvar ensam. Landskapet framför honom tycktes oändligt, vart skulle han ta vägen? Skogar av träd han aldrig sett förut sträckte sig i ett oregelbundet mönster och det syntes inga stigar mellan stammarna. Vid fötterna växte något som liknade en blandning mellan mossa och gräs, med pyttesmå regnbågsfärgade blommor.

Han slöt ögonen för att kunna koncentrera sig. Rubriken hade lytt: ”Är du trött på ditt meningslösa liv? Ring oss”. Ja, det var han och det var därför han tagit kontakt med kvinnan som ledde till att han hamnade här.

Visa mig värdig, tänkte han, vad innebär det?

Mer hann han inte tänka förrän solen gick i moln och marken började vibrera. Något eller någon var på väg hitåt förstod han. Han trevade i jackfickan efter kniven hon gett honom.

(Dagens tema: skriv om en rubrik)

Oförstört del II

Fortsättning på skrivpuff från igår: Oförstört

Han var hänförd och chockad, men fick fram: ”Vad händer nu?”

Hon betraktade honom allvarligt och de blå ögonen flammade upp. ”Nu vet du, nu har du sett och ingenting kommer bli sig likt. Du kan aldrig mer återvända”.

Han betraktade landskapet. Solskenet värmde med en styrka han aldrig känt förut, luften dansade omkring, allt var oförstört. ”Är det…?”

Hon log. ”Ja, det här är den bortglömda trädgården”.

”Är jag död?”

”Vad tror du själv?”

Han nickade svagt. "Vad gör jag nu?"
Hennes hand kallnade, leendet försvann och flamman falnade i ögonen på henne. "Du måste visa dig värdig"
Hon släppte hans hand och tog några steg ifrån honom. "Det här är din prövotid, din chans att stanna kvar här, eller..." Ögonen brann igen.
Han svalde hårt. "Men vad ska jag göra?"
"Visa dig värdig" Hon la huvudet på sned, log svagt innan hon suddades ut och försvann.

(Tema: skriv om en prövning)