Du går.

Dagen du flyttar är brutal inom mig.
Jag ler, går upp, klär på mig, borstar tänderna, äter frukost och lägger mig igen.
Du vet inte att jag gråtit efter dig. Mina kinder nariga av tårar i kylan. Mitt hjärta blödande i mitt bröst.
Du vet inte att min kropp saknar dina varje andetag. Jag är naken utan din famn runt mig. Inga kläder kan värma mig mer. Du vet ingenting om allt inom mig.

- Lycka till med allt, säger jag och försöker glittra med ögonen.
Så är du borta igen.

Bitar

Jag bär en bit av dig i mig.
Fingeravtrycket på mitt pekfinger.
De mörka ögonfransarna.
Ärret över mitt ögonbryn.

En dag

Först var vi kära. En sån kärlek som känns i varje muskel och varje andetag. Du var mitt allt.
Sen var vi arga. En ilska som kan bränna upp en hel stad.
Sen var vi ledsna. Tårar som tvättade bort det som brände inombords. Tårar i mängder som kunde fylla ett världshav.

Sen en dag så var vi inte det.
Vi var bara inte mer.

Det bränner på tungan

Länge har orden legat där och grott. En historia om två sökande ungdomar. En historia hur deras öden flätas samman till en stark stam.

Orden bränner i mig. Det är dags nu. Dags att skriva klart.
Dags att låta orden bli eld och låt allt brinna upp i en stor magisk scen.

Det är du. Det är hon
Det är vi.

Det ingen ser, det ingen vet.

De blödande såren i min själ är osynliga för blotta ögat. De lämnar fotavtryck av mina klackar, där jag tar mig mellan soffan och bordet med spriten, men det är ingen som ser.
    Dunk-dunk-dunk. Swedish house maffia flödar ut ur högtalarna och får igång festen. Alla hoppar, skrattar och ser ut som spratteldockor. Alkoholen rinner ner i deras strupar och pumpar upp stämningen ännu mer. Men inte för mig.
   Jag halsar ur flaskan med vodka. 
   Du sjunger högt: "Birra, birra, bärs, bärs, bärs" och hänger på ditt nästa offer medan ölen rinner ned från din haka. Snart har du trasat sönder henne också.
   "Kom och dansa med mig", väser en svettig ölstinkande kille i mitt öra samtidigt som han vinglar till och häller halva ölglaset i soffkudden bredvid mig.
   Jag skakar bestämt på huvudet och sveper tequilan i shotglaset. Killen rycker nonchalant på axlarna och vinglar vidare.
   En gång var det jag där ute på golvet, skuttandes, hoppandes, glädjerusande och ovetande. Det var då. Nu saltar jag i såren med sprit och låter dem blöda.
   Du frågade om jag ville ta luft. Du frågade mig om jag ville. Du trodde nej betydde ja.
   I soffan sitter ett spöke, jag. Ett ihåligt skal av vad som varit, men det är det ingen som ser. De blödande såren i min själ kommer inte läka. De blödande såren som du gjorde med våld i min själ är för evigt inristade i mitt kött. Det osynliga du tog ifrån mig på fyllan med våld, det är det ingen som ser. Det är det ingen som vet. Bara jag.

Svart och vitt

Allt, allt är svart och vitt.
Sortera, välja bort, ta in.
Inne eller ute.
Främling eller vän.

Du dömde.
Du valde.
Jag är ute.
Jag är främling.

Johan och Sofia för evigt

Ingen hade kallat honom galen förut.
Johan var crazy in love. Det kunde han gå med. Hjärtat gjorde en 360 vid synen av Sofia. Allt sådant klyschigt, alltså sådant han inte trott på förrän nu.

Fyra veckor och fem dagar hade de träffats. Sedan hon dragit sig ur.
"Snälla, ring inte mig. Du kan inte ringa tjugo gånger om dagen", hade hon sagt. "Det är bäst såhär. Du kommer hitta någon annan."

Johan satt kvar ensam på restaurangen funderandes. Sedan slog det honom. Hon ville inte höra kärleksförklaringen verbalt. Genial idé, berömde han sig själv. Hade inte Alex Schulman skrivit en kärleksförklaring till sin fru, en hel bok, tänkte han. Jovisst, det var glasklart vad han skulle göra nu. Sofia skulle få en kärleksförklaring skriftligt.

Vad än Johan tagit sig an i livet gjorde han det till hundra procent. Därför började han  redan nästa dag och struntade i att gå till jobbet. Följde efter henne på avstånd antecknades, satt på en bänk utanför hennes arbete där han kunde se henne gå omkring därinne. Efter en timme hade han skrivit ner tjugo sidor research om Sofia. Genial idé, tänkte han igen när han tjuvlyssnade på en samtal Sofia hade med sin chef genom fönsterventilen.
"Johan, det här måste få ett slut. Ser du inte hur det här ser ut i andras ögon?", sa hon. Hon hade upptäckt honom sittande i hennes port bakom en cykel och fått ett utbrott.
"Jag skriver en bok, om dig", svarade Johan och höll upp anteckningsblocket.
"Du är ju galen. Om du inte lägger av ringer jag polisen". Hennes klackar hade ekat i porten medan hon sprang uppför trapporna.
Galen, ingen hade kallat honom det förut. Sofia överdrev, tyckte han. Skrivandet var en process och fyllt av motgångar. Det hade han läst på en skrivblogg. En dag skulle hon förstå när boken kom ut. Det var de två för evigt.

(Skrivpuffutmaning: Skriv om en ide)